Ja:
- I. i svar återgifves ja i allmänhet
- 1. medels upprepande af frågans verb l.
hufvudord, med l. utan tillägg af ett bekräftande
vero, sane, prorsus (motsvarande sv. ja
väl, ja visst, ja visserligen):
propera. – Licet. – Omnian licet? Licet (Pt.
Rud. 1215 ff.; 1269 ff.); Scin tu nullum
commeatum huc hinc esse a nobis? –
Scio. – Quid? si nunc ea domist: si eam
facio, ut exire hinc videas domo, dignun
es verberibus multis? Dignus (Pt. Mil.
glor. 339 ff.); dasne aut manere animos
post mortem aut morte ipsa interire?
Do vero (C. Tusc. I. § 24).
- 2. ensamt
med ett bekräftande ord, ss. etiam (C. pro
Mur. § 65); vero; ita; prorsus; certe;
admodum; immo vero (eg. nej, jo tvärtom;
jfr II): (fuisti saepe, credo, quum
Athenis esses, in scholis philosophorum? Vero
ac libenter quidem, C. Tusc. II. § 26; est
miserum igitur, quia malum? Certe, ibdm
I. § 9; – ibdm § 13 ita plane; ibdm § 11
prorsus isto modo ja, alldeles så; isto
modo vero, ibdm IV. § 9; admodum, Pt. Rud.
840.
- 3. särskilda förbindelser:
- a. ja så?
ain? – ain tu? – ain vero? – quid?; quid
ais?: (non sunt ejus generis, ut – digna
sint – tuis auribus). Ain tu?; istud
ipsum esse, quum fueris, miserrimum puto. –
Quid? miserius quam omnino nunquam
fuisse?, C. Tusc. I. § 12. 13; quid ais,
C. de Off. III. § 55; itan vero, C. de Leg.
Agr. II. 83.
- b. ja men (med tonvigt på
men), ja väl: age vero; age sane (quin
conscendimus equos? Age sane, omnes,
L. I. c. 57.
- c. (i inkast) ja, men (med
tonvigt på ja): at, at enim (At memoria
minuitur, C. de Sen. I. § 21; At enim,
quum permagna praemia sunt, est causa
peccandi, C. de Off. III. § 79); atqui
(inkast jemte medgifvande: quid negotii est
ista convincere? – Atqui – ja visst, men –
pleni sunt libri philosophorum contra ista
ipsa disserentium, C. Tusc. I. § 11).
- d. (anslutande sig till direkt eller indirekt
motiverande satser blir ja i latinet vanligen icke
öfversatt): nam, enim = ja, ty; ja, se [jfr
gr. γάρ; de iis, credo, rebus, inquit
Crassus – mihi dicendum est – (de) quibus
sciam poteroque. – Tum ille: Nam (ja
visst, ty) quod tu non – scies, quis nostrum
se scire postulet?, C. de Or. I. § 101; jfr
ibdm II. § 144; quid enim faceret? ja (han
gjorde så, ty) hvad skulle han hafva gjort –
(ja är liksom svaret på en fråga, om han
verkligen tagit sig något sådant före); Men’
rogas? – Quid (enim) hoc non rogem, quod
nesciam (jfr Pt. Mil. 426)].
- 4. slutligen
märkes ja behandladt ss. nomen i uttrycken:
- a. säga ja (= jaka, bekräfta): aio; affirmare;
assentiri (i mots. till negare): aut ai aut
nega (C.); Antipater ait, Diogenes negat;
negat quis, nego; ait, aio: postremum
imperavi egomet mihi omnia assentiri (säga
ja till allt obesedt); mitt ja är så godt som
hans nej mihi ajenti tam credi oportet,
quam illi neganti.
- b. säga ja, i
tillstädjande mening, gifva ngn ja: veniam dare
(petenti på ngns begäran); annuere,
concedere, dare alicui alqd; – särskildt
märkes: säga ja på ett frieri: se alicui
promittere (uxorem); desponderi, desponsari
alicui; få ja puellam sibi despondere.
- c. svara ja: (aut etiam aut non
respondere, C.); respondere se non nolle, se
paratum esse; se paratum ostendere o. d.
- II. ja ss. blott stegrande l. bekräftande (den
talandes egna ord): vero (– – – ego vero te,
Crasse, divino consilio et ortum et
exstinctum existimo, C. de Or. III. § 12);
quin etiam; quin (Vg. Aen. IV. 403);
immo vero (eg. nej, efter frågor och negation
= ja, ss. upphäfvande ovissheten eller
förnekandet: consul haec videt, hic tamen
vivit; vivit? i. v. etiam in senatum venit,
C. Cat. I. § 2); denique (i sista ledet af
en uppräkning: tantus dolor oculis, vultu,
gestu, digito denique isto tuo significari
solet, C. de Or. II. § 188); (ofta
återgifves det sv. stegrande ja icke med något
särskildt, egentligen motsvarande ord, utan
genom annan vändning l. hela satsens innehåll
och ordens ställning – non minus atque
etiam magis – ja till och med – l. quid dico
minus? etiam magis; turpe ac prope
nefas; nihil in aedibus cujusquam, ne in
oppidis quidem – ja l. nej icke en gång o. s. v.).
|
|
|
|
Kommentera