Anständig:
- 1. relativt: a. för ngn = som
anstår, höfves en person: i allmänhet
decorus (C. de Off. I. § 97); aptus (haec
scenicis apta sunt, nobis dissoluta, C. de
Off. I. § 129); honestus (hae artes sunt
iis, quorum ordini conveniunt, honestae,
C.).
- 2. absolut:
- a. i allm. om saker = det
som anstår alla menniskor l. särskilda med
afseende på stånd, ålder, kön: decorus; det a-a
decorum (C. l. c.); honestus (ars,
artificium, munus); ingenuus, liberalis (mots.
sordidus) = det som fordras af lefnadsvett
och fribornes samhällsställning (jocus,
quaestus; liberali custodia virginem tenere);
a. drägt vestis non indecora (jfr nedan);
a. bergning, lefnadssätt victus cultusque
vitae humanus (ss. det höfves en menniska),
liberalis (efter en bildad menniskas vilkor
och behof); lefva på a. fot humane,
liberaliter, (non sordide) vivere; urbanus (=
enlig med konventionel ton).
- b. =
sedesam, ärbar, tuktig: modestus (mulier,
mores, sermo); verecundus (mots.
obscenus, som ej sårar l. strider mot
blygsamheten, C. de Off. I. § 127; adolescens,
verba, vultus); probus (= dygdig:
lasciva est pagina, vita proba, Mt.);
pudicus [virgo (intacta), conjux (fida), vir
(non incestus)]; a. drägt vestis modesta,
verecunda (severa, i fråga om äldre
menniskor).
|
|
|
|
Kommentera