Sanning:
- I. i abstr. men.:
- 1. i allm.:
veritas (s. ss. egenskap l. idé); verum = det
sanna (sanningen ss. idé); s-ns vän veritatis
cupidus, studiosus (C. de Or. I. § 47),
amans, diligens, cultor (C. de Off. I. § 109);
hans öron äro tillslutna för s-n ejus aures
veritati clausae sunt; egna sig åt s-ns tjenst
veritati servire (jfr huic virtuti veritas
subjecta est tanquam materies, quam
tractet et in qua versetur, C. l. c. I. 16);
den historiska s-n rerum gestarum veritas;
historiae fides (Cyrus ille non ad
historiae fidem, sed ad imaginem optimi
principis scriptus, C. Ep. ad Qu. fr. I. 1. 8);
komma s-n närmast ad veritatem proxime
accedere (C. de Or. I. § 262); hålla sig till
s-n a veritate non recedere; ita dicere,
ut ratio veritatis fert (ibdm 229); enlig
med s-n (ad veritatem accommodatus);
verus; gifva s-n rätt (äran) veritati
concedere; söka, finna s-n verum quaerere,
indagare, investigare, videre, invenire; s-ns
sökande, finnande, kunskap veri indagatio,
inventio, cognitio (C. de Off. I. § 13–18);
granska s-n veritatem limare (ibdm II. 35);
– ss. objekt och subjekt återgifves ordet,
liksom andra abstrakta, oftast med en sats: s-n
häraf inses lätt hoc verum esse facile
apparet; betvifla s-n af ngt de rei veritate
dubitare (C. de Fin. III. § 48); dubitare,
verumne sit alqd, probare alqd verum
esse (C. de Or. II. § 115).
- 2. i sanning:
- a. bekräftande: vero; profecto; jag begriper
i s. icke ego vero non intelligo.
- b. =
i sann (sannskyldig) mening: vere; en i s.
lärd man homo vere doctus; vita vere
vitalis (C. Consol. § 40).
- II. i konkret
mening:
- 1. (= det sanna, det som är sant i
ngt): tala, säga s. vere l. verum (vera)
dicere l. loqui; höra s-n af ngn verum
audire ex, ab alqo (C. de Or. II. 153; de
Am. 90); vilja höra s. verum quaerere
(verum, inquis, amo, verum mihi dicito de
me, Ps.); säga så som s-n är ita ut res est
dicere (Orestes, ita ut erat, Orestem se
esse perseverabat, C. de Am. § 24); det
ligger någon s. i det yttrandet ex alqa parte
verum est illud, quod dicunt –; icke säga
hela s-n non omnia, quae in re sunt l.
insunt, dicere; non omnino ad veritatem
loqui; s-n att säga vere ut dicam; ut vere
dicam; ut vere l. verum loquar; si
verum loqui, fateri, audire volumus; si
verum quaerimus, quaeris, quaeritis l.
ensamt si quaeritis (C. de Or. I. 150; Verr.
V. 60; de Fin. II. 23; Tusc. I. cap. 47;
Brut. 256; Tusc. II. 23; Sull. § 23; de Or.
II. 146; flera exempel hos
Törneros-Ljungberg).
- 2. en sanning, pl. sanningar (sanna
tankar l. yttranden): det är en s., att man
genom att undervisa andra utvecklar sina
egna kunskaper verum est illud, quod
dicunt, docendo discere homines (jfr C. de
Or. I. 150: vere – illud dicitur, perverse
dicere homines perverse dicendo
facillime consequi); en klar s. res certissima,
verissima; en vigtig s. res vera eademque
gravissima; han uttalade många vigtiga,
tänkvärda s-r multa vere et graviter
dicebat; oomstötliga, osvikliga s-r res
verissimae, nunquam fallentes (l. c. 92), ab
opinionis arbitrio sejunctae (l. c. 108);
klart, grundligt insedd s. res penitus
perspecta (ibdm); det är en afgjord, bevisad
s., att – satis constat –; framställa ngt ss.
en afgjord s. pro certo et fixo ponere alqd
(certa dicent ii, qui – se sapientes esse
profitentur, Tusc. I. 17); allmän s. locus
communis (C. de Or. III. § 106; res in
communi mente impressa, ibdm 115); en
härlig s. divina sententia; divinitus
dictum; djupa s-r reconditae, ex abdito
erutae (C. Or. 79) sententiae.
|
|
|
|
Kommentera