Enskild:
- 1. i allm.:
- a. = en för sig, skild
från andra: i allm.: singuli (= enskilda l.
hvarje enskild, i mots. till universi, omnes:
beneficia quae ad singulos, quae ad
universos spectant l. pertinent, C. de Off.
II. § 65. 72; e-e lärde funnos, folket i det
hela var obildadt singuli (passim)
inveniebantur docti, universus populus rudis
erat; i uttrycklig motsats till ett ord af
allmän l. kollektiv betydelse kan äfven singuli
utelemnas t. ex. et civibus (e-e borgare) et
reipublicae salutaris, C. l. c.); privi (ett
sällsynt synonym till singuli: in p-os
homines leges irrogare); singularis
(bonorum ordines nullos novi: singulares (e-e,
enstaka) sunt boni viri, C.; ne singulari
quidem homini via patebat, Cs.);
separatus, secretus (hafva e-t rum separatum
cubiculum (se b) habitare; hafva e-t
samtal med ngn separatim, secrete adire alqm,
agere cum alqo, admitti ad alqm); enskild
= enstaka, en här och der, uttryckes äfven
adverbialt med passim l. med sparsus, rarus:
e-e vandrare sågos der passim l. rari
cernebantur viatores; i motsats till det hela:
pars, partes (in partibus haerere, rem
universam complecti non posse); en,
någon, ingen e., i motsats till många unus
aliquis, nemo unus (quum premeretur
inops multitudo ab iis, qui majores opes
habebant, ad unum alqm confugiebant,
C. de Off. II. § 41; nemo de nobis unus
excellat: si quis exstiterit, alio in loco
et apud alios sit, C. Tusc. V. § 105;
nemo unus tanta habuit ornamenta dicendi;
jfr C. de Or. II. § 122).
- b. = som tillhör
en särskild: singularis (a privata ac
singulari controversia se ad universi
generis vim explicandam conferre, C. de Or.
III. § 120); proprius, suus, ipsorum,
ipsius i motsats till communis (timor
incutitur aut ex ipsorum periculis aut ex
communibus; interior est ille proprius, sed
hic quoque communis ad eandem
similitudinem est perducendus, C. de Or. II.
§ 209); för min e-e del – equidem [nihil
repugno; mihi (ipse) nihil posco].
- 2.
enskild i motsats till samhället, till offentliga
ting, förhållanden, personer: privatus (mots.
publicus, C. de Off. I. § 4; res privata e.
egendom l. angelägenhet; vita privata, i
motsats till det offentliga lifvet; causa privata
civilmål i mots. till brottmål; privatus
enskild person i mots. till civitas (= civis),
till magistratus l. princeps; ss. e. person
var han ett mönster af dygd in vita privata
l. domestica omnium sanctissimus fuit;
domesticus (res d-ae = husliga, privata,
mots. forenses = samma persons yttre
angelägenheter, C. de Off. l. c.; jfr vitia
domestica, C. Tusc. I. § 72); otiosus (esse
otiosum, ibdm § 33 = lefva såsom
privatman, i mots. till deras lif, qui gerunt l.
regunt rempublicam); på e. väg privatim.
|
|
|