Eld:
- 1. eg.: ignis, plur. ignes (eldar,
vakteldar, eldsignaler); en liten e. igniculus;
flamma (= låga); ardor, incendium (= brand);
e-n lyser, brinner, bränner, värmer, förtär
ignis lucet, ardet, urit, calefacit,
consumit; uppgöra, tända upp e. ignem facere,
accendere (flammas ministrare, Vg.); slå
e. ignem elicere conflictu lapidum
(scintillam excudere silici, Vg.); anlägga e.,
lägga e. under ngt flammas, ignem
subjicere, subdere alicui rei; gifva näring åt,
underhålla e-n igni alimenta, materiam
dare, praebere, ignem alere; sitta, ställa vid
e-n ad ignem, (ad focum) sedere, igni
admovere, apponere, igni superponere; blåsa
upp e-n ignem suscitare; fatta, taga e.
ignem concipere, comprehendere; e-n är lös,
kommer lös ignis, incendium oritur,
cooritur, ortum est; e-n är lös hos ngn
domus alicujus ardet; man ropar: e-n är lös
conclamatur ignis, incendium; ngt står i
e. (lågor) ardet, flagrat, igni correptum
est, vastatur (härjas); släcka e-n ignem
restinguere, incendium reprimere, sistere;
e-n utbreder sig ignis effunditur, late
vagatur; kasta ngt i e-n, på e-n in ignem
injicere, flammis injicere, dare alqd; kasta
e. på ngt ignem injicere rei; steka vid e.
ad ignem, igni frigĕre; spruta e. och lågor
flammas ejicere, eructare; härja med e. och
svärd ferro atque igni, ferro ignique,
caede atque incendiis vastare; (gifva e. på
ngn tormenta, tela emittere in alqm;
vara i e-n, vara utsatt för fiendens e. mediis
in ignibus versari; ad jactus, ictus
hostium apertum, expositum esse).
- 2. oeg.:
- a. om eldglans, gnistrande, glödande glans:
ignis, ardor oculorum, ardor in vultu (C.);
det glöder en e. i hans ögon, hans ögon
blixtra e. ardent, flagrant (C.), igne micant
oculi; (stant lumina flammā, Vg.).
- b.
om fara, skada, i synn. i ordspråk: e-n
glöder under askan ignis subest cineri doloso
(jfr Hor. Carm. II. 1. 3. 4); liten e.
tänder stor skog parvus ignis incendium
ingens exsuscitat (L. XXI. c. 3. 6); komma
l. stå, befinna sig mellan två e-r ancipiti
malo urgueri (L.), inter duo pericula
positum esse (Sen.); (hac urget lupus, hac
canis, ajunt, Hor. Sat. II. 2. 65); komma
ur askan i e-n incidit in Scyllam, qui vult
vitare Charybdin; gjuta olja på elden (=
göra det onda värre) adde poēmata nunc,
hoc est oleum adde camino (Hor. Sat. II.
3. 321).
- c. smärtans, pröfningens e.:
faces, aestus doloris; genomgå pröfningens
e., luttras ss. i e. igni spectari.
- d.
begärens e., häftighet: ardor mentis, amoris;
incendium (cupiditatis, invidiae lustans,
afundens e., C.); ignis, ignes [caeco
carpitur igni (kärlekens); exarsere ignes
animo, subit ira, Vg.]; blifva e. och lågor
exardescere, accendi, incendi irā,
cupiditate; effervescere irā (Brut. § 246).
- e. känslans, entusiasmens e., äfven ss.
röjande sig i framställningen: ardor animi, vis
animi, dicendi, impetus animi (C. de Or.
II. § 188; ardor animi non semper adest,
isque quum consedit, omnis illa vis et
quasi flamma oratoris exstinguitur, C.
Brut. § 93); fervor (mentis, aetatis –
ungdomseld, ungdomlig liflighet); calor
(dicentis, Qu.); inspirationens e. inflammatio
animi (poēta bonus nemo sine i-ne
animorum exsistere potest et sine quodam
afflatu quasi divini furoris, C. de Or. II.
§ 194); det var (kraft, lyftning) e. i hans
föredrag erat oratio plena (contentionis,
spiritus), ardoris, summa dicebat vi (jfr
Brut. § 278 ubi est dolor? ubi ardor
animi, qui etiam ex infantium ingeniis
elicere voces ac querelas solet?); det var e.
i hans aktion ardebat, ardentior erat actio
(ibdm 276); med tjusningens e. i sin själ
alacritate incensus, elatus, ardens animo
(studio vincendi); tala med e. summa vi
ac contentione, vehementer loqui,
ardenter cohortari ad virtutem; utan e.
languide, frigide (solute, oscitanter, C. Brut.
§ 277); komma, sätta i e. faces admovere
alicui, incendere, incendi, inflammari,
inflammare (de Or. II. § 188; Brut. § 278.
279).
|
|
|
|
Kommentera