Eld:

  1. 1. eg.: ignis, plur. ignes (eldar, vakteldar, eldsignaler); en liten e. igniculus; flamma (= låga); ardor, incendium (= brand); e-n lyser, brinner, bränner, värmer, förtär ignis lucet, ardet, urit, calefacit, consumit; uppgöra, tända upp e. ignem facere, accendere (flammas ministrare, Vg.); slå e. ignem elicere conflictu lapidum (scintillam excudere silici, Vg.); anlägga e., lägga e. under ngt flammas, ignem subjicere, subdere alicui rei; gifva näring åt, underhålla e-n igni alimenta, materiam dare, praebere, ignem alere; sitta, ställa vid e-n ad ignem, (ad focum) sedere, igni admovere, apponere, igni superponere; blåsa upp e-n ignem suscitare; fatta, taga e. ignem concipere, comprehendere; e-n är lös, kommer lös ignis, incendium oritur, cooritur, ortum est; e-n är lös hos ngn domus alicujus ardet; man ropar: e-n är lös conclamatur ignis, incendium; ngt står i e. (lågor) ardet, flagrat, igni correptum est, vastatur (härjas); släcka e-n ignem restinguere, incendium reprimere, sistere; e-n utbreder sig ignis effunditur, late vagatur; kasta ngt i e-n, på e-n in ignem injicere, flammis injicere, dare alqd; kasta e. på ngt ignem injicere rei; steka vid e. ad ignem, igni frigĕre; spruta e. och lågor flammas ejicere, eructare; härja med e. och svärd ferro atque igni, ferro ignique, caede atque incendiis vastare; (gifva e. på ngn tormenta, tela emittere in alqm; vara i e-n, vara utsatt för fiendens e. mediis in ignibus versari; ad jactus, ictus hostium apertum, expositum esse).
  2. 2. oeg.:
    1. a. om eldglans, gnistrande, glödande glans: ignis, ardor oculorum, ardor in vultu (C.); det glöder en e. i hans ögon, hans ögon blixtra e. ardent, flagrant (C.), igne micant oculi; (stant lumina flammā, Vg.).
    2. b. om fara, skada, i synn. i ordspråk: e-n glöder under askan ignis subest cineri doloso (jfr Hor. Carm. II. 1. 3. 4); liten e. tänder stor skog parvus ignis incendium ingens exsuscitat (L. XXI. c. 3. 6); komma l. stå, befinna sig mellan två e-r ancipiti malo urgueri (L.), inter duo pericula positum esse (Sen.); (hac urget lupus, hac canis, ajunt, Hor. Sat. II. 2. 65); komma ur askan i e-n incidit in Scyllam, qui vult vitare Charybdin; gjuta olja på elden (= göra det onda värre) adde poēmata nunc, hoc est oleum adde camino (Hor. Sat. II. 3. 321).
    3. c. smärtans, pröfningens e.: faces, aestus doloris; genomgå pröfningens e., luttras ss. i e. igni spectari.
    4. d. begärens e., häftighet: ardor mentis, amoris; incendium (cupiditatis, invidiae lustans, afundens e., C.); ignis, ignes [caeco carpitur igni (kärlekens); exarsere ignes animo, subit ira, Vg.]; blifva e. och lågor exardescere, accendi, incendi irā, cupiditate; effervescere irā (Brut. § 246).
    5. e. känslans, entusiasmens e., äfven ss. röjande sig i framställningen: ardor animi, vis animi, dicendi, impetus animi (C. de Or. II. § 188; ardor animi non semper adest, isque quum consedit, omnis illa vis et quasi flamma oratoris exstinguitur, C. Brut. § 93); fervor (mentis, aetatis – ungdomseld, ungdomlig liflighet); calor (dicentis, Qu.); inspirationens e. inflammatio animi (poēta bonus nemo sine i-ne animorum exsistere potest et sine quodam afflatu quasi divini furoris, C. de Or. II. § 194); det var (kraft, lyftning) e. i hans föredrag erat oratio plena (contentionis, spiritus), ardoris, summa dicebat vi (jfr Brut. § 278 ubi est dolor? ubi ardor animi, qui etiam ex infantium ingeniis elicere voces ac querelas solet?); det var e. i hans aktion ardebat, ardentior erat actio (ibdm 276); med tjusningens e. i sin själ alacritate incensus, elatus, ardens animo (studio vincendi); tala med e. summa vi ac contentione, vehementer loqui, ardenter cohortari ad virtutem; utan e. languide, frigide (solute, oscitanter, C. Brut. § 277); komma, sätta i e. faces admovere alicui, incendere, incendi, inflammari, inflammare (de Or. II. § 188; Brut. § 278. 279).
  1. (Kommentera) Kommentera
 Donera Bitcoins! Bitcoin-adress: bc1qrjh4udzaukdh3r844d7chp7pxy0kd2znl2ua9f