Öra:
- 1. hos menniskor och djur:
- a. i allm.:
auris; auricula; rycka, knipa i ö-t aures
vellicare; med ö-en fatta auribus
percipere; audire; lägga ö-t till aures admovere,
applicare; spetsa ö-en aures arrigere; öppna
sitt öra för ngn aures patefacere alicui;
låna ngn sitt öra aures praebere alicui;
audire alqm; hafva ngns öra aditum
habere ad alqm ɔ: aliquis commodat,
praebet aures alicui; vara idel öra in
audiendo defixum esse; (arrectis auribus astant,
Vg.); totum pendere a loquentis ore,
totum se dare alicui; predika för döfva ö-n
surdo fabellam narrare; komma till ngns
ö-n ad aures alicujus pervenire, ad alqm
afferri; kittla, smeka ngns ö-n aures
permulcere, titillare, delectare; såra ngns ö-n
laedere, offendere; bestorma ngns ö-n
obtundere; sådant som dem kliar i ö-en quae
audire gestiunt; hafva ö-en med sig
auribus adesse; låta ngt gå in genom ena ö-t
och ut genom det andra ventis dissipandum
dare; non audire; draga ö-en åt sig
tergiversari; gifva ngn på ö-t aures, os
caedere, verberare; sitta i skuld upp öfver ö-en
aere alieno demersum esse; han har en
räf bakom ö-t volpem sub pectore servat
(Ps.).
- b. fint öra (gehör): subtiles
aures, subtile aurium judicium; teretes,
religiosae aures (C. Orat. 27); mitt öra
säger mig det aures hoc judicant.
- 2. =
grepe, handtag: ansa, ansula.
|
|
|
|
Kommentera