Person:
- 1. = person, karakter i ett
skådespel: persōna (Atreo dicente: oderint dum
metuant, excitantur plausus: est enim
digna persona oratio; – poētae in magna
varietate personarum etiam vitiosis quid
conveniat videbunt, C. de Off. I. § 97, 98);
skapa en p. (karakter, roll) personam facere,
formare, Ter., Hor.; detta säger Terentius
i Gnathos p. in persona Gnathonis hoc
dicit l. per personam, C.
- 2. = den
karakter en verklig menniska (i och för sig l.
genom sin ställning och sina förhållanden) eger
(någons person = personlighet, den och det
som någon är) l. en menniska med afseende
på sin karakter och ställning, betraktad i
förhållande till de omständigheter, i hvilka hon
befinner sig: persona [Laelii persona mihi
aptissima videbatur, quae de amicitia
dissereret, C. de Am. 1; in illa causa – nihil
pertinet ad oratoris locos Opimii
persona, nihil Decii (= hvem l. hvad Decius
är), de Or. II. § 134]; föreställa ngns p.
personam alicujus gerere, sustinere; jfr
C. de Or. II. § 102: tres personas
sustineo summa animi aequitate, meam,
adversarii, judicis (icke = me, a-ium, judicem);
taga sin p. i akt dignitatem suam tueri;
min p. måste du älska, ej mina tillhörigheter,
om vi skola blifva vänner me diligas
oportet, non mea, si amici futuri sumus; det
är ej en furstes p. (en furstlig p.) värdigt
principis persona dignum non est;
komma i egen p. ipsum, coram, praesentem,
in rem praesentem venire, adesse; se till
p-en, hafva anseende till p-en personarum
(hominum) delectum habere; göra afseende
på tid och p-r ita moderari (orationem), ut
tempora et personarum dignitates ferunt
(l. c. III. § 53); en sak som är bestämd till
(har afseende på bestämda) tider och p-r res
certis in personis ac temporibus locata,
certis in personis ac temporibus posita
res, C. de Or. I. § 138 ff.; II. 133–140
(likväl brukas i detta fall äfven homo, der man
tänker på individen sjelf ss. handlande och ej
på hans egenskaper l. ställning: a tempore
et homine ad communes rerum summas
revolvi, ibdm 133).
- 3. = en menniskas
lif och sedliga karakter (ära): vita, (corpus);
caput; mores; jag är ej säker till min p.
vita mea in tuto non est; angripa ngns p.
(mores) famam, existimationem alicujus
violare, laedere; göra afseende på p-na och
ej på deras yttre ställning mores hominum,
non fortunam spectare (C. de Off. II. §
69).
- 4. mensklig individ i allm.: homo,
l. medels ett pronomen: många ännu lefvande
p-r multi homines, qui etiamnunc vivunt;
en förnäm, ringa p. homo amplus, illustris,
tenuis; en anspråkslös, oförskämd p. homo
modestus, impudens; alla närvarande p-r
omnes qui aderant (C. de Or. II. § 17);
en obestämd, en viss p., den der p-en aliquis;
quidam; iste; förut nämnda p. ille, quem
supra l. ante dixi; göra skilnad på sak och
p. causam ab homine distinguere; göra
ngt för p-ens skull, ej för sakens homini,
non causae tribuere alqd (se spectatum,
non fortunam putat, C. de Off. II. 70);
vuxen p. homo adultus; juvenis; sämre p.,
pålitlig p. homo improbus, fidus.
- 5. p. i
grammatisk mening: persona (Gramm.).
- 6. p. i Gudomen: *hypostăsis.
|
|
|
|
Kommentera