Personlig:
- 1. i juridiskt och grammatiskt
språk: personalis; p-t käromål actio
personalis; p-t verb verbum personale.
- 2. i
allm. som beträffar l. tillhör ngns person,
ngn personligen: proprius (i mots. till
communis gemensam); p-t missnöje proprius
dolor (C. de Or. II. 209); af p-a skäl hata ngn
propriis de causis odisse alqm; privatus
(enskild – offensio); virilis (= enskild, på en
person kommande – för min p-e del pro
virili parte); p. närvaro praesentia; p.
inställelse är nödvändig coram, ipsum,
praesentem adesse necesse est; ngns p-e ovän
(proprius) inimicus aliter cum cive
contendimus, si est i., aliter si est
competitor, C.); p-a förhållanden, förbindelser
hominum inter se rationes, necessitudines; –
anse ngt för en p. förolämpning famam l.
existimationem suam violari putare; ofta
behöfver personlig icke med något särskildt ord
återgifvas, nemligen der substantivet
utmärker något, som i och för sig tillhör person,
t. ex. p. vänskap, p-t hat; p-a goda
egenskaper virtutes; p. älskvärdhet morum
suavitas; p. värdighet gravitas hominis
(morum).
- 3. = sjelfmedveten: en p. Gud
Deus vivus et sentiens.
|
|
|
|
Kommentera