Mening:
- I. = föreställning, åsigt: opinio
(med bibetydelse af ogrundad; syn. fördom,
inbillning – vulgi, inveterata, vetus, prava
opinio); sententia (syn. öfvertygelse, på skäl
grundad mening; derför om officielt, på
embetspligt uttalad mening: sententiam in
senatu, juratum dicere, sententiae loco
dicere alqd; äfven om filosofers meningar =
läror brukas sententia, icke opinio – haec
fere sunt de natura animae sententiae,
C. Tusc. I. § 22. 23. 24); ratio (=
grundsats, öfvertygelse); judicium; enligt min m.
meo judicio (Epaminondas princeps, meo
judicio, Graeciae, C.); meā sententiā
(errat longe, mea quidem sententia, Ter.);
ut mihi videtur (errare mihi videmini);
ut mihi placet (ut placet Stoicis, in
terris omnia hominum causa creantur, C.);
hysa en m. alqd sentire; hysa l. vara af
samma, en annan, en oriktig, riktig m. idem,
aliud l. aliter, contra, prave, prava, recte,
vere sentire; vara af lika, olika m. med ngn
assentiri alicui; dissentire ab alqo; anföra
afvikande m-r diversas aliorum sententias
referre; det har alltid varit min m.
semper meum judicium fuit (C. Tusc. I. 1. 1);
semper existimavi l. sensi (de Or. II. 153);
blifva vid sin m. permanere in sententia
(l. c. 24); sententiam tenere; non
recedere a sententia; uttala sin m. quid
sentiat, eloqui, enuntiare; hafva en riktig m.,
men ej kunna i ett vårdadt språk uttrycka den
recte sentire et id, quod sentiat, polite
eloqui non posse (C. Tusc. I. § 6); fråga
ngn om hans m. (i allm.) alicujus
sententiam requirere, sciscitari (de Or. I. 105);
ab alqo, quid sentiat, quaerere,
requirere; fråga en senator om hans m. sententiam
alicujus (alqm) rogare, interrogare; gifva
skäl för sin m. cur sentiat, dicere,
rationem afferre; hafva en hög m. om ngn
bene existimare de alqo; den allmänna m-n
communis hominum opinio l. fama; det är
den allmänna m-n magna opinio est; trotsa,
förakta den allmänna m-n famam
contemnere.
- II. = tanke, betydelse, innehåll i
ngns ord: sententia; intellectus
(verborum, Qu.); sensus (tillhör likaledes
silfveråldern); vis; hvad är m-n med dessa ord
quid ista sibi volunt verba?; jag förstår
ej din m. quid sentias, quid velint l.
quorsus spectent verba tua, non intelligo; ord
utan m. verba inania (sententiae); det
finnes icke ngn m. i hans ord verba inania
sunt; non cohaerent; sententia nulla
inest in verbis; när det heter: lefva i
öfverensstämmelse med naturen, så är m-n den:
att lefva i öfverensstämmelse med dygden
convenienter naturae vivere hanc habet
sententiam cum virtute congruere
semper; hvad är Horatii m., då han säger, att
man skall lefva så, som om hvarje dag skulle
blifva den siste quid sentiens l. spectans
(jfr C. Tusc. I. § 31) Horatius dicit ita
vivendum esse, tanquam quisque dies
supremus sit futurus?; detta är väl hans m.
hoc, credo, dicit, sentit (jfr Mena 2); träffa
m-n af ett ord vim verbi intelligere;
återgifva (den allmänna) m-n af ngns tal, men
ej orden sententias orationis exponere,
non verba exprimere; taga ngt i god,
dålig m. in bonam, malam sententiam l.
partem accipere alqd; taga ngt i annan m. än
den, som yttrat det aliter atque dicitur
accipere alqd; det kan tagas i två m-r
duplicem vim habere potest; dupliciter
accipi potest.
- III. = sats, period:
sententia; sensus (Qu., Pn., T.); verborum
comprehensio (jfr Period); fullständig m.
plena sententia.
- IV. = afsigt:
sententia; consilium; cogitatio; voluntas; god m.
bonum, honestum consilium; m-n var god
consilio quidem honesto factum est; det
var hans m. att återkomma consilium fuit
redire; cogitavit, in animo habuit redire;
rediturus fuit; hvad är m-n? quid tibi vis?;
jag förstår ej hans m. quid secutus sit,
spectaverit, non intelligo.
|
|
|
|
Kommentera