Ju, adv.:
- 1. demonstrativ (påpekande)
partikel, med hvilken man vädjar till den
tilltalades medgifvande l. fäster hans
uppmärksamhet på ngt: nempe [n. omnia huc
redeunt (allt går ju till slut härpå ut): ego
excludor, ille recipitur, Ter. Eun. 158 ff.;
n. novisti erum (du känner ju min herre),
Pt.; n. negas ad beate vivendum satis
posse virtutem. – Prorsus nego, C. Tusc.
V. § 12]; nimirum (n. igitur res confecta
est. – – Propemodum, ibdm § 18); enim
(i synnerhet i inkast tillsammans med at: at
enim quum praemia magna sunt, est
causa peccandi, C. de Off. III. § 1); certe
(eg. blott bekräftande – certe non occidisti
patrem? du har ju icke dödat din far, Su.
Aug.); – satser med ju ligga ofta mycket
nära frågesatser och kunna i latinet
återgifvas med sådana (utan särskild partikel, som
direkt motsvarar den svenska); särskildt
märkas de latinska uttrycken videsne?,
videtisne?; videmusne? o. d. ss. innehållande
samma demonstrativa syftning som ju: videtisne,
ut apud Homerum Nestor saepissime de
suis virtutibus praedicet (hos H. talar ju
N. ofta om sina förtjenster, C. de Sen. §
61).
- 2. bekräftande partikel i bisatser till
negativ hufvudsats: i denna användning
motsvaras ju icke af något latinskt ord: jag
tviflar ej på, att han ju är lärd non dubito,
quin doctus sit; hos somlige författare
utsättes detta bekräftande ord liksom i stället
för en negation i bisatsen (efter negerad
hufvudsats): intet är så svårt, att det ju kan
öfvervinnas nihil tam difficile est, quod
non l. quin possit superari.
- 3.
distributiv partikel (= i sender): ju två = bini.
|
|
|
|
Kommentera