Ju, adv.:

  1. 1. demonstrativ (påpekande) partikel, med hvilken man vädjar till den tilltalades medgifvande l. fäster hans uppmärksamhet på ngt: nempe [n. omnia huc redeunt (allt går ju till slut härpå ut): ego excludor, ille recipitur, Ter. Eun. 158 ff.; n. novisti erum (du känner ju min herre), Pt.; n. negas ad beate vivendum satis posse virtutem. – Prorsus nego, C. Tusc. V. § 12]; nimirum (n. igitur res confecta est. – – Propemodum, ibdm § 18); enim (i synnerhet i inkast tillsammans med at: at enim quum praemia magna sunt, est causa peccandi, C. de Off. III. § 1); certe (eg. blott bekräftande – certe non occidisti patrem? du har ju icke dödat din far, Su. Aug.); – satser med ju ligga ofta mycket nära frågesatser och kunna i latinet återgifvas med sådana (utan särskild partikel, som direkt motsvarar den svenska); särskildt märkas de latinska uttrycken videsne?, videtisne?; videmusne? o. d. ss. innehållande samma demonstrativa syftning som ju: videtisne, ut apud Homerum Nestor saepissime de suis virtutibus praedicet (hos H. talar ju N. ofta om sina förtjenster, C. de Sen. § 61).
  2. 2. bekräftande partikel i bisatser till negativ hufvudsats: i denna användning motsvaras ju icke af något latinskt ord: jag tviflar ej på, att han ju är lärd non dubito, quin doctus sit; hos somlige författare utsättes detta bekräftande ord liksom i stället för en negation i bisatsen (efter negerad hufvudsats): intet är så svårt, att det ju kan öfvervinnas nihil tam difficile est, quod non l. quin possit superari.
  3. 3. distributiv partikel (= i sender): ju två = bini.
  1. (Kommentera) Kommentera
Ordboken drivs helt ideellt. Donera valfri summa med Payson!