Eller:

  1. 1. i icke frågande disjunktioner (hvilket icke utesluter, att hela satsen kan vara en fråga, men frågan rörer ej det ena alternativets sanning med uteslutande af det andras; t. ex. qualis aut ubi est animus? är en frågesats, som innehåller en disjunktion; deremot är anima utrum mortalis est an aeterna en disjunktiv fråga; jfr C. de Or. III. § 135):
    1. a. i allm.: aut; antingen – eller aut – aut (quorum aut ingenio aut virtute animus excellit, eos arbitramur – cernere naturae vim maxime, C.); särsk. brukas aut:
      1. α. der alternativen eftertryckligt framhållas ss. hvarandra uteslutande motsatser: aut famam sequere aut sibi convenientia finge, Hor.; aut hoc dicis aut nihil dicis omnino, C.
      2. β. der satsen, som innesluter disjunktionen, är nekad l. ifrågasatt (i sv.: icke –, hvarken – eller): non defuit illis eloquentia neque dicendi ratio aut copia; nemo videtur, aut quia crudus fuerit aut quia ita maluerit, stultus fuisse (C.).
    2. b. vel:
      1. α. ensamt, hos de bäste prosaister nästan endast brukadt = eller rättare (vel potius); eller till exempel (velut); vel etiam = eller till och med, C. de Or. II. § 79.
      2. β. vel – vel antingen – eller = så väl – som, dels – dels (utmärker, att man kan välja hvilket som helst af alternativen): quis nescit maximam vim exsistere oratoris in hominum mentibus vel ad iram aut (den allmänna disjunktiva partikeln, se ofvan) ad odium aut ad dolorem incitandis vel ab hisce iisdem permotionibus revocandis (de Or. I. § 53); vel non facere, quod non optime possis, vel facere, quod non pessime facias, humanitatis est (ibdm II. § 86; jfr III. § 147; in corpore perspicuum est, vel exstincto animo vel elapso, nullum residere sensum, Tusc. I. § 104).
    3. c. ve, i synn. vid qvantitativt olika alternativ: quattuor, quinque sexve partes vel etiam septem, C.
    4. d. (sive, sällan blott si) – sive (antingen = vare sig) – eller: omnes, sive artis sunt loci sive ingenii atque prudentiae, anquirentibus nobis sese ostendunt (de Or. I. § 151); sive oblectatio quaeritur animi requiesque curarum, quae conferri cum (his) studiis potest? sive ratio constantiae virtutisque ducitur, aut haec est aut nulla omnino, per quam eam assequamur (C.).
    5. e. efter ett hvarken – neque: neque sibi neque alteri.
  2. 2. i (disjunktiva) frågor:
    1. a. i utförda dubbelfrågor, d. v. s. der en koordinerad frågesats föregår: an; eller icke: necne; annon: dubito, tibine plus laudis an Graecis vituperationis esse tribuendum statuam; eloquar an sileam?
    2. b. i enstående frågor:
      1. α. som sluta sig till en föregående utsago och bekräfta den just derigenom, att motsatsen eller dess följder sättas i fråga: an (an vero, an enim) = eller månne? eller – då, väl? eller kanske? an – non = icke?: certe ita dicant necesse est: an potest is, qui non est, re ulla carere; jfr Tusc. I. § 4 an – non; § 10. 13. 14.
      2. β. i anslutning till en annan fråga (ss. svar l. alternativ): an = eller icke: quidnam? inquit Catulus, an (eller månne icke = du menar väl) laudationes (de Or. II. § 43); a rebus gerendis senectus abstrahit. Quibus? An iis, quae geruntur juventute et viribus? (de Sen. § 15); num Homerum, num Hesiodum – – coēgit in suis studiis obmutescere senectus? an in omnibus his studiorum agitatio vitae aequalis fuit? (ibdm § 23).
  3. 3. särskildt märkes det sv. eller tillsammans med frågeord, t. ex. eller hvad, eller huru, hvilken förbindelse det är olatinskt att återgifva med an och frågeord:
    1. a. inuti period: fatten I än eller hvad? utrum intelligitis an nondum liquet, satis clara res est?; är han kommen eller hur venitne an moratur etiam?
    2. b. i början af sats måste man i sådant fall använda antingen frågepartikel med indefinit pronomen (an quisquam) eller (aut) quis, quis enim; quid; quis l. nonne l. dyl., såsom exemplen visa: ho hafver känt Guds sinne eller ho hafver varit hans rådgifvare quis mentem Dei perspexit? (aut) quis (l. an quisquam) ei consilium dedit?; jag skulle ej vilja kallas tillbaka från (lifvets) mål till dess utgångspunkt. Eller hvad lycka eger väl lifvet att gifva? nolim decurso spatio ad carceres a calce revocari? Quid enim (an quidquam) habet vita commodi? (C. de Sen. § 84); kan sorgen ej störa friden i den vises själ, så kan ingen ting göra det. Eller huru? skulle fruktan kanske störa den? si aegritudo perturbare animum sapientis non potest, nulla res poterit. Quid enim? metusne conturbet? (Tusc. IV. § 8; jfr de Sen. 4; de Am. 30); (efter flera exempel) – eller, om fadren plundrar statskassan, skall då sonen röja det? quid? si pater expilet aerarium, indicetne id magistratibus filius? – quid? si tyrannidem occupare conabitur, silebitne filius (C. de Off. III. § 90; jfr Tusc. V. § 15 ff.).
  1. (Kommentera) Kommentera
 Ordboken drivs helt ideellt. Donera valfri summa med Payson!