Egen:

  1. 1. = som tillhör (det talande, handlande, egande) subjektet (och icke en annan; mots. alienus):
    1. a. egen öfversättes i denna mening i allm. med pronomina possessiva meus, tuus, suus, noster, vester, vanligen ställda före substantivet, eller med ipsius, ipsorum eller eftertryckligast med meus ipsius, tuus ipsius, suus ipsius l. ipsorum, noster ipsorum, vester ipsorum: vara på e. grund in suo regno esse; uppoffra sin e. beqvämlighet suam commoditatem spernere, negligere; det var hans e., min e. skuld ipsius, meā ipsius culpā factum est; hvars och ens lycka är hans eget verk, hvar och en är sin e. lyckas smed sui cuique mores fingunt fortunam hominibus; vara sin e. herre sui juris esse; (nulli parere, nulli subjectum esse); taga af sitt eget de suo sumere; för e. räkning (del) begär jag, han intet mihi, ipsi nihil posco, poscit; för e. del har jag allt skäl att vara nöjd ipse nihil habeo, quod querar; eget beröm luktar illa deforme est de se ipsum praedicare [sällsynt och poetiskt är i denna betydelse proprius (i mots. till alienus); aliena negotia curo excussus propriis, Hor.].
    2. b. särsk. märkes egen ss. bestämning till slägtskapsbenämningar: sin e. bror frater germanus; e. fader i motsats till stjuf- l. fosterfar pater naturalis (verus) l., der vitricus står i uttrycklig motsats, blott pater; han skonade ej ens sin e. son, sin e. hustru ne filio quidem, ne uxori quidem pepercit.
  2. 2. egen = som ngn har för sig sjelf, ej gemensam med andra, i allm. proprius; mots. communis:
    1. a. faktiskt (på yttre sätt) egen: proprius; suus cujusque; privatus (ngns enskilde, mots. communis, publicus); peculiaris (någres, hvarje särskild); privus: gifva ngn, (hafva) ngt till arf och eget proprium dare, tradere alicui (habere) alqd (proprium est, quod quis librā mercatur et aere, Hor.); hvar och en får sitt eget af det, som af naturen varit gemensamt suum cujusque fit eorum, quae naturā fuerant communia (C. de Off. I. § 21; ibdm § 20: communibus uti pro communibus, privatis ut suis); derom har jag skrifvit en e. bok haec peculiari libro persecutus sum; hvar och en hade sitt egna rum suum quisque et quasi peculiare cubiculum habitabant; [jfr vos, tribuni, velut peculiarem rempublicam – edert egna, särskilda samhälle – plebem fecistis, L.; timor incutitur aut ex ipsorum periculis aut ex communibus. Interior est ille proprius (egne, som hyses för egen del, personlige), sed hic quoque communis ad eandem est similitudinem perducendus, C. de Or. II. § 209].
    2. b. på ett inre sätt, för ngn egen = egendomlig, utmärkande: proprius alicujus; suus (mots. communis, universus): admodum tenenda sunt sua cuique, non vitiosa, sed tamen propria – ut contra universam naturam nihil contendamus, eā tamen conservata propriam naturam sequamur: – id enim maxime quemque decet, quod est cujusque maxime suum, C. de Off. I. § 110. 113; med den honom egna älskvärdheten – summā, quae ejus propria fuit, qua insignis fuit, suavitate.
  3. 3. = egen i sitt slag, ovanlig, utsökt, besynnerlig: mirus, novus; insignis, (rarus), singularis, exquisitus; (mirus) quidam; det var en e. historia (det var eget) mira, nova narras; det fosterländska har ett eget behag, utöfvar på oss en e. dragningskraft mira quaedam est rerum domesticarum dulcedo (jfr C. de Or. I. § 193: mira quaedam est in cognoscendo – jure patrio – suavitas et delectatio – juridikens studium har ett eget behag och intresse; ibdm § 122: fuit mirificus quidam in Crasso pudor); han har en e. förmåga att berätta exquisita quaedam in eo est sermonis, narrandi festivitas; en e. menniska homo morosus, subdifficilis.
  1. (Kommentera) Kommentera
 Donera Bitcoins! Bitcoin-adress: bc1qrjh4udzaukdh3r844d7chp7pxy0kd2znl2ua9f