Död, part. och adj.:
- 1. eg.: mortuus;
exanimis, exstinctus; de döde mortui; vitā
defuncti l. blott defuncti; d. lem membrum
mortuum (C. de Sen. § 27); artus
exanimi (L.); stå upp från de döde a mortuis,
ab inferis surgere.
- 2. oeg. (adj.):
- a. om
saker = till sin art liflös: inanimus;
brutus.
- b. om bilder, tecken, bokstäfver, ord
m. m. i motsats till det, som de föreställa l.
betyda: caecus et mutus (imago); inanis
(pictura; tecknet är dödt, om ej saken har lif
inane sine re signum l. inane signum est,
nisi res subest vera); vanus (leges sine
moribus vanae).
- c. = onyttig: d.
kunskap cognitio jejuna (C. de Off. I. § 157),
inutilis; dödt kapital pecunia otiosa.
- d. om personer och deras tal, sätt o. s. v.:
languidus, iners, ignavus; frigidus; han
sitter så död languet; allting är här så dödt
hic languent, torpent, frigent omnia.
- e. död från, för verlden: sepultus in
solitudine, in otio inerti (sepulta inertia,
Hor.); han är död för verlden ab hominum
celebritate et frequentia plane se
removit; lucem fugit.
- f. borgerligen död:
capite deminutus.
- g. dödt språk: sermo
ab usu intermissus.
|
|
|
|
Kommentera