Blott, adv.:
- 1. i allm.: solum, tantum,
tantummodo, äfven, liksom adj. blott (2),
med solus: det fanns b. 100, som kunde
kallas fäder centum soli erant, qui patres
appellari possent (L.).
- 2. särsk.:
- a. vid
bestämda angifvelser af tal: omnino (=
öfver hufvud): tres o. dies (C., Cs.).
- b. vid uttryck för ungdom: admodum (puer,
adolescens, b. barn).
- c. = intet annat
än: nihil – nisi, nihil – praeter, nihil –
quam: nihil facit nisi queritur (C.); nihil
aliud quam bellum comparavit (N.);
praeter honestum nihil est expetendum (b.
det sedliga är eftersträfvansvärdt, C. de
Off. III. § 33; nihil utile, quod non
honestum b. det sedliga är nyttigt, ibdm § 20).
- d. vid imperativer l. andra uppmanande
uttryck: modo, tantum (tantummodo): tu
modo nascenti puero – casta fave Lucina;
velis tantummodo (du behöfver blott vilja).
- e. blott att = med undantag deraf att –:
nisi quod; nisi: cum eo mihi sunt
communia omnia, nisi quod de philosophia
dissentimus (C.; Sa. Jug. 95).
- f. blott,
blott att = om blott, med förbehåll att –: si
modo; modo, dum, dum modo (ne) med
konj. (ego ista studia non improbo, modo
moderata sint).
|
|
|