Säga:
- I. om personligt subjekt:
- 1. med
objekt l. objektssats: dicere; s. att ngt är
dicere alqd esse; s. nej negare; jag s-r ja ajo;
s. att ngt ej är negare alqd esse; s. att ngt
skall ske, att ngn skall göra ngt jubere alqd
fieri, alqm facere alqd; praecipere alicui
ut faciat alqd; s. att ngt ej får ske vetare
alqd fieri; man (folk) s-r ferunt, dicunt,
fama est alqd esse; bry dig ej om, hvad
folk s-r noli rumoribus populi moveri; det
s-s, att han är död dicitur mortuus esse;
s. bestämdt pro certo dicere l. affirmare;
s. rent ut libere eloqui, enuntiare; s. sin
mening quid sentiat, dicere, eloqui; s. ett,
mena ett annat aliud dicere, aliud
sentire; jag s-r ej mera nihil addam amplius;
s. god dag, s. far väl salvere jubere alqm;
vale dicere (alicui); låta s. ngn ngt jubere
nuntiari alicui suis verbis; s. sitt namn
nomen edere.
- 2. låta säga sig:
- a. i allm.
= höra, spörja: audire; comperire.
- b.
särskildt: audire ea, quae monetur;
monenti parere; moveri verbis, monitis
alicujus; låt s. dig noli obstinatus esse; cede
(Juv. VII. 219 ff.).
- 3. hafva att säga:
- a. = hafva att anföra, anmärka: habere
quod afferat, reprehendat.
- b. = hafva
att befalla: alqo jure, alqa potestate l.
auctoritate praeditum esse; multum valere;
(regnare, dominari).
- 4. i parentetiska
vändningar:
- a. vid anförande af ngns ord
i direkt form: säger han, säger jag, säger man:
inquam, inquit (ne inquam et inquit
saepius interponerentur, C. Tusc. I. 3; då
sade Catulus: det är som du s-r tum
Catulus: sunt, inquit, ista, quae dicis; erras,
Catule, inquit Antonius, C. de Or. II. 77;
jfr ibdm 71, 152; III. 52); ait (Ennio
delector, ait quispiam, C.).
- b. säger jag,
eftertryckligt upprepande ett ord: virtus,
virtus, inquam (C. de Am. § 100).
- c.
säger jag, vid återknytning af ett genom
mellansatser fördunkladt sammanhang: inquam
(C. Verr. II. 59); sed (C. de Off. I. 105);
igitur (ibdm 121); ceterum (L. XXXVIII.
55. 4).
- d. så att säga, att jag så må
säga, så till sägandes: ut ita dicam, ut sic
dixerim (T.).
- e. jag hade så när sagt:
paene dicam (C. Cluent. 68).
- f. att icke
säga: ne dicam.
- g. jag vill icke s.: non
dicam, non dico (nullum, non dicam
vitium, sed erratum, C. Cl. c. 48).
- h.
kort sagdt: ne multa, ne multis, quid
multa?; ut brevi comprehendam l.
praecidam.
- i. oss emellan sagdt: quod inter nos
liceat, C. de Nat. D. I. 74; tibi hoc l. haec
dico.
- k. som man säger: ut ajunt (C. de
Am. 22); ut dicunt; ut fama est.
- l. som
jag sagt, som sagdt (är): ut dixi, ut dicere
coepi l. institui.
- m. här l. nu kunde,
torde ngn, man säga: dixerit, dicat, dicet
quispiam (C. de Off. III. 100; Verr. V. 80;
ibdm 52).
- 5. med prepositioner:
- a. s. sig
af med ngt: abdicare se alqa re.
- b. s.
efter: reddere, repetere (recinere) verba
alicujus.
- c. s. emot: contra dicere;
dicere contra alqd, alqm.
- d. s. fram:
pronuntiare; recitare.
- e. s. ifrån: libere
profiteri, proloqui, edicere.
- f. s. om:
- α. absolut (med tonvigt på om): iterare;
repetere.
- β. s. ngt om ngn: dicere alqd
de –; s. ondt om ngn maledicere alicui;
hvad s-r du härom quid ais?; quid
censes?; quid tibi videtur?; jag har derom
intet, derom är intet att s. nihil habeo quod
reprehendam; non est, quod quisquam
reprehendat.
- g. s. på ngt:
reprehendere, vituperare.
- h. s. till:
- α. absolut:
edicere, dicere (quid velit); nuntiare.
- β. s. till ngn: dicere alicui.
- γ. s. = svara
till ngt: ad alqd dicere, respondere (ad
haec Tullus –).
- i. s. upp ngn l. en
öfverenskommelse, ett förhållande med ngn:
renuntiare alicui pactum l. id quod
convenit.
- 6. s. ngn fri: absolvere; culpā
liberare.
- II. om sakligt subjekt: (dicere;
significare; velle); det låter s. sig dicere
licet; dici potest; det s-r sig sjelf per se
ipsum apparet; (non eget res
disputatione); det s-r (sjelfva, sunda) förnuftet
ratio ipsa, sensus communis monet,
(clamat); en aning (mitt hjerta) s-r mig det
mens, animus praesagit, augurat, -atur;
hvad vill detta s.? quid hoc sibi vult?
(quidnam sibi saxa cavata, quid pulchra
volunt monumenta?); det har intet att s.
nihil interest, nihil refert.
|
|
|
|
Kommentera