Må:
- 1. (impf. måtte): eg. = kunna,
förmå, i nu varande språket blott brukadt ss.
hjelpverb:
- a. i uttrycken: må hända, må ske
= kan hända, kanske: forsitan (med
konjunktiv); fortasse (med indikat. och konj.); haud
scio l. nescio, an –.
- b. i uttryck för
medgifvande uttryckes må med licet med
konjunktiv l. med ensam konj. l. imperativ: fritt
må alla knota fremant omnes licet; må vara
esto (C. Tusc. I. § 102; esto, ut –, pro
Sest. § 97; jfr många exempel hos Törneros
p. 148. 149); fac (id te dedisse mihi, quod
non ademisti, C. Phil. II. § 60, ibdm);
må göra age.
- c. i relativa satser, som
utmärka ngt allmänt l. obestämdt (jfr Ell. Seyf.
Gramm. § 249. 278): hvem han än vara må
quisquis est; han må vara så rik som helst
quamvis dives sit.
- d. i uttryck för en
sannolik förmodan l. slutsats återgifvas må,
måtte i latinet med videtur, oportet l. dyl.
verb: han måtte vara rik videtur dives esse,
oportet dives sit; han må väl icke vara
död non, credo, mortuus est? (dii faxint,
ut ne mortuus sit!).
- e. i önskningar,
uppmaningar och i afsigtssatser återgifves må,
måtte med konjunktiv: måtte du vara lycklig
sis felix!; du må veta scias; du må icke
säga det för ngn noli cuiquam dicere l. cave
dicas cuiquam; på det jag må se – ut
videam.
- 2. (impf. mådde) = befinna sig till
helsan:
- a. eg.: må väl valere (si vales,
bene est: ego valeo); bene valere; bene est
alicui; huru mår du quid agis?; quomodo
vales?; må illa parum, non satis valere;
valetudine incommoda esse; languere; må
väl! vale!; (cura ut valeas!); han mår
bättre melius est, factum est illi; han mådde
väl, illa deraf ea res illi salutaris,
perniciosa fuit, saluti, damno fuit.
- b. i
hvardagsspråket brukas må pregnant = njuta, t.
ex. han riktigt mår, nu mår han delectatur
alqa re; juvat eum (videre, audire alqd).
- c. må godt = lefva godt (= föra ett
beqvämt lif, hafva ett godt bord o. d.): bene
vivere; laute vivere; victu cultuque
liberali uti.
|
|
|
|
Kommentera