Förgå:
- 1. (vanl.) om (abstrakta; jfr
Förgås) saker i allm.:
- a. absolut: interire,
fluere (”det ock snarlig allt förgår” ista omnia
cito intereunt; fluxa, fragilia sunt;
occidunt, fluunt, labuntur faller, förgår,
förrinner, C. Or. § 10); ”det usla frodar sig,
det härliga förgår” optima quaeque –
prima cadunt; ”smärtan förgår vid safternas
ljufliga syra” (abit dolor); vino diffugiunt
sollicitudines, Hor.; minuentur atrae
(carmine) curae; dissipat Evius curas edaces,
id.; ”skönhet förgår” formae gloria fluxa
est (Sa. Cat. 1); lukten förgår odor abit,
aboletur (jfr b).
- b. förgå ngn (dat.):
deficere alqm (memoria); lusten förgick honom
desiit velle, cupere; satiatus est; fastidio
captus est; fastidio quodam et satietate
a re abalienatus est (C. de Or. III. § 98);
(quod cupide petiit, mature plena
reliquit, Hor.; amisi omnem libidinem, Pt.);
tålamodet förgick honom se tenere non
potuit (C. de Fin. II. § 21); vreden förgick
honom ira (ejus) consedit, deferbuit,
sedata est.
- 2. om tid: abire, fugere,
effluere (C. Sen. § 69); praeterire, transire;
labi; lifvet förgår som en flod fugaces
labuntur anni (Hor.); min tid förgick fugit
aetas; en timme förgick hora praeteriit;
onyttigt f. perire; conteri inutiliter (jfr
Förgången).
|
|
|
|
Kommentera