Dygd:
- 1. i allm.: virtus i sing. och plur.,
så väl om dygden ss. en och hela
personligheten omfattande, som, i sing. och plur., om
särskilda dygder, t. ex. virtus se ipsā ad
bene vivendum contenta est; in virtute
summum bonum ponere (C. de Am. § 20);
virtus est vitium fugere ac sapientia
prima stultitia caruisse (Hor.); – haec una
virtus domina ac regina est omnium
virtutum; – äfven d. = förtjenst hos saker
(äfven laus): mercis (Pt.), ordinis (Hor.);
öfva d. virtutem colere, virtute uti;
sträfva efter d. virtutem expetere; vara
utrustad med d-r virtutibus ornatum esse;
vandra på d-ns väg virtutem sequi;
honestam vitae viam ingredi; virtutis viā
grassari (Sa.); d-ns lag, bud lex virtutis; bryta
d-ns lagar virtutem violare; göra en d. af
nödvändigheten coactum recte facere; recte
facere, cum aliter facere non possit.
- 2. särsk. (blott i sing.): honestum (d-n ss.
idé, ideal, det sedliga – honestum solum
bonum, summum bonum est; honestum cum
utili pugnare non potest; honestum a
virtute divelli nunquam potest, C. de Off.
III. § 13; perfectum honestum, ibdm);
honestas (sedlighet och det sedliga – ad
honestatem nati sumus; vicit utilitas
honestatem, C.); integritas, probitas
(rättskaffenshet, redlighet); sanctitas, sanctimonia
(= ostrafflighet, sedlig renhet, renhet i
lefvernet); pudor, pudicitia, castimonia,
(modestia) (qvinlig dygd, ära); boni mores,
frugalitas (= goda seder, ordentligt
lefnadssätt); obrottslig, obefläckad d. incorrupta,
inviolata, (intemerata), summa integritas,
pudicitia, sanctimonia.
|
|
|
|
Kommentera