Den, det:

  1. 1. demonstr.: iste; den här hic; den der ille; den och den, den eller den: ille aut ille, C. pro S. Roscio A. § 29; aliquis, C. de Or. II. § 142); quisque.
  2. 2. determ. och i casus obliqui (samt öfver hufvud i neutr.) person.: is; – särskildt märkes:
    1. a. det determinativa den såsom korrelat till ett följande relativ lemnas ofta oöfversatt i latinet eller sättes efter relativsatsen: C. de Off. II. 78. 79.
    2. b. den har betydelsen sådan i uttrycket: vara den, som (med följande konjunktiv): non sumus ii, quorum vagetur animus errore.
    3. c. i uttryck sådana som: vara det, man synes vara o. d. måste determinativet och relativet rätta sig efter subjektets genus och numerus: non est is, qui videtur (esse).
    4. d. ofta lemnas ett personalt den, det oöfversatt: han anses vara lärd, men är det ej videtur neque est doctus; man afundas icke den åldren, utan gynnar den illi aetati non invidetur, sed favetur; det är en olycka för honom att han förlorat sin fader perincommode ei accidit, quod patrem adolescens amisit (magnum fecit damnum, quod –).
  1. (Kommentera) Kommentera
 Donera Bitcoins! Bitcoin-adress: bc1qrjh4udzaukdh3r844d7chp7pxy0kd2znl2ua9f