Den, det:

  1. 1. demonstr.: iste; den här hic; den der ille; den och den, den eller den: ille aut ille, C. pro S. Roscio A. § 29; aliquis, C. de Or. II. § 142); quisque.
  2. 2. determ. och i casus obliqui (samt öfver hufvud i neutr.) person.: is; – särskildt märkes:
    1. a. det determinativa den såsom korrelat till ett följande relativ lemnas ofta oöfversatt i latinet eller sättes efter relativsatsen: C. de Off. II. 78. 79.
    2. b. den har betydelsen sådan i uttrycket: vara den, som (med följande konjunktiv): non sumus ii, quorum vagetur animus errore.
    3. c. i uttryck sådana som: vara det, man synes vara o. d. måste determinativet och relativet rätta sig efter subjektets genus och numerus: non est is, qui videtur (esse).
    4. d. ofta lemnas ett personalt den, det oöfversatt: han anses vara lärd, men är det ej videtur neque est doctus; man afundas icke den åldren, utan gynnar den illi aetati non invidetur, sed favetur; det är en olycka för honom att han förlorat sin fader perincommode ei accidit, quod patrem adolescens amisit (magnum fecit damnum, quod –).
  1. (Kommentera) Kommentera
 Ordboken drivs helt ideellt. Donera valfri summa med Payson!