Sin: suus; om ordets syntaktiska bruk gäller detsamma som om det personliga reflexivet, se Sig 1, jemte der anförda exempel; ordet utelemnas ofta i latinet liksom de öfriga possessiva pron., der ingen motsats till annan egare ligger under: patriam amare älska sitt land; sin egen suus (framför substantivet); suus ipsius l. (hänfördt till flere egare) ipsorum; vara sin egen herre sui juris esse; gagna sig och sina et se juvare et suos (C. de Off. I. 9); behålla hvar (och en) sitt sua quemque tenere; liksom någongång är fallet med sin, hänför suus sig stundom ej till subjektet, utan till ett ord i annan kasus: hvar och en tycker om sin suus cuique placet; gifva hvar och en sitt suum cuique tribuere; hvars och ens eget förhållande bestämmer hans lycka (hvar och en är sin lyckas smed) sui cuique mores fingunt fortunam hominibus; – i sinom tid tempore suo; aliquando.
Kommentera
|