Sig: sui, sibi, se (sese); injaga
beundran för sig admirationem sui injicere
alicui; i och för sig per se ipse; hvar för
sig pro se quisque; (separatim); –
angående det latinska relativet i förhållande till
det svenska anmärkes
- 1. att syntaktiskt det
latinska reflexivet har en vidsträcktare
användning, då det ej blott syftar tillbaka på
subjektet i den sats, hvilken det tillhör, utan
på subjektet i hufvudsatsen, så vida bisatsen
(ɔ: den bisats, hvari det svenska pron.
personale står) uttrycker detta subjekts tanke
(concubia nocte visum esse in somnis ei, qui
erat in hospitio, illum alterum orare, ut
subveniret, quod sibi a caupone interitus
pararetur –; tum ei dormienti eundem
illum visum esse rogare, ut, quoniam
sibi vivo non subvenisset, mortem suam
ne inultam esse pateretur, C. de Div. I.
57).
- 2. att i många fall svenskt reflexivt
verb i latinet måste motsvaras af passivt, t.
ex. moveri, exerceri, angi, falli röra sig,
öfva sig, ängsla sig, bedraga sig; det låter
ej ens tänka sig hoc ne cogitari quidem
potest; det förstår sig facile intelligitur;
facile est ad intelligendum; scilicet.
- 3. i andra fall motsvaras det svenska
reflexiva uttrycket i latinet af ett intransitivt, t.
ex. gaudere, laetari.
- 4. stundom
ersättes reflexivet af ett animum, corpus ss.
objekt: egna sig åt, rigta sig på ngt animum
applicare ad rem; plåga sig animum
exedere; kasta sig ned på marken corpus
humi prosternere.
|
|
|
|
Kommentera