Och:
- 1. i allm.: et (så väl
sammanbindande ord och satser inom samma period, som
ock – ehuru mera sällan – i början af period,
t. ex. de Or. I. § 185. 265; ofta står i
början af period et tamen – et t. emerui
generosos vestis honores, Ppt.; et quis, et
quisquam o. dyl. – et quem tum vates
Cassandra moveret?, Vg.; et quisquam
numen Junonis adoret praeterea?, id.); que
(enklitiskt); atque (framför bokstäfver i
allmänhet), ac [framför annan konsonant än h;
till betydelsen är atque = och dertill, och
derjemte, förekommer aldrig i korrelativa
förbindelser (både – och), ofta i början af period,
äfven tillsammans med ett etiam (äfven);
jfr C. de Or. I. § 196. 212. 218. 243];
autem (framhållande de förbundnas olikhet –
oftast förbindande satser – t. ex. primum –
tum autem, C. de Legg. I. 5. 15); vero (=
och framför allt, och till och med, och till slut –
införande det vigtigaste och sista af flera
moment – t. ex. de Or. I. § 237. 256; ab
ineunte aetate incensus fui studio
utriusque vestrum, Crassi vero etiam amore,
l. c. I. 97).
- 2. både – och = et – et;
(poet. que – que; que – et); öfver hufvud
begagnar latinet mera än svenskan den dubbla
förbindelsen.
- 3. tillsammans med negation
(och icke, och ingen o. s. v.):
- a. i allm.:
neque l. nec; neve l. neu (= et ne,
förbindande en sats med en föregående negativ
finalsats; är deremot den föregående sinalsatsen
affirmativ brukas hellre neque; för öfrigt
öfversättes neve i sv. vanl. blott med och l.
eller: cavendum est, ne assentatoribus
aures patefaciamus neve adulari nos
sinamus, eller omvändt gäller den regeln, att det
svenska och i en sats, som koordineras med
en negativ sats, öfversättes i latinet med
neque, neve, aut: qui non defendit neque
obsistit, si potest, injuriae, in vitio est,
C.; ne recipi portis aut duci in moenia
posset neu populum antiqua sub
religione tueri, Vg. Aen. II. 187); och ingen nec
quisquam; och på det att ingen neu quis;
och icke heller, och icke en gång et ne – quidem
(jfr Madvig ad Cic. de Fin. Excurs. III).
- b. och icke öfversättes med et non, ac
non, när negationen hör till ett enskildt ord
i satsen – leve ac non satis dignum, N.
praef. 1 – eller det är = och icke, fasthellre,
hvilket inträffar företrädesvis i hypotetiske
satser, t. ex. si sibi ipse consentiat et non
interdum naturae bonitate vincatur, nec
amicitiam colere possit, neque justitiam,
C. de Off. I. § 5; si nostra utilitas et non
ipsius vitii turpitudo nos a sceleribus
deterrere deberet –, C.
- c. och icke
återgifves med blott non i direkt motsättning
af affirmativt och negativt uttryck, t. ex.
elegans, non sumptuosus; adhibenda est
actio quaedam, non solum (och icke blott)
mentis agitatio (C.); deremot brukas i
sådana motsatser neque, när det är de två
sakernas förening, som förnekas: quaesivit
neque invenit (och fann icke ɔ: utan att
finna); jfr a.
- 4. äfven i positiva
motsättningar blir och vanligen i latinet oöfversatt
(i sådana uttryck som den ene och den andre,
dels och dels; han gick och jag blef qvar o.
dyl.): alter Romam abiit, alter Ostiam;
duo sunt genera largorum, alteri prodigi,
alteri liberales; lusum it Maecenas,
dormitum ego Virgiliusque; tempus est jam
hinc abire me, ut moriar, vos ut
vitam agatis (C. Tusc. I. § 99); aliud est
celare, aliud tacere; primum de honesto,
tum de utili (C. de Off. I. 10).
- 5. i
uppräkningar sättes, hos de bäste prosaister,
icke et (oftare que) mellan de två sista
orden (såsom i svenskan), så vida ej äfven
de förra leden äro med et förbundna, t. ex.:
apte, distincte, ornate dicere; procellae,
tempestates, naufragia, ruinae, incendia;
epulae et viscerationes et gladiatorum
munera; muri, navalia, portus, aquarum
ductus omniaque, quae ad usum
reipublicae pertinent; quod item in poēmatis
et picturis usu venit in aliisque
compluribus (C. de Off. I. § 2; II. § 19. 55.
60; III. 15); mores et instituta vitae
resque domesticae ac familiares (Tusc. I. §
2).
- 6. i början af period motsvaras ett
svenskt och (med ett personligt l. demonstr.
pronomen) ofta af ett latinskt pronomen
relativum, t. ex. quod quum audivisset – och
då han hört detta –; quod si (och om).
- 7. särskildt märkes: och det, och den, och
dertill i närmare bestämningar, hvilka
fogas till ett föregående ord l. en sats: et
quidem (auctor et idoneus quidem, C. Brut.
§ 57); et is, isque, idque (neutrum, när
bestämningen afser en sats ss. sådan),
idemque: habet animus primum memoriam et
eam infinitam; nunc hujus scientiae
splendor exstinctus est, idque eo indignius (est),
quod eo tempore hoc contigit, quum
esset (S. Sulpicius), C.; res obscurae et
difficiles eaedemque non necessariae.
|
|
|
|
Kommentera