1. i allm.: et (så väl
sammanbindande ord och satser inom samma period, som
ock – ehuru mera sällan – i början af period,
t. ex. de Or. I. § 185. 265; ofta står i
början af period ettamen – et t. emeruigenerososvestishonores, Ppt.; etquis, etquisquam o. dyl. – etquemtumvates
Cassandra moveret?, Vg.; etquisquamnumen Junonis adoretpraeterea?, id.); que
(enklitiskt); atque (framför bokstäfver i
allmänhet), ac [framför annan konsonant än h;
till betydelsen är atque = och dertill, och
derjemte, förekommer aldrig i korrelativa
förbindelser (både – och), ofta i början af period,
äfven tillsammans med ett etiam (äfven);
jfr C. de Or. I. § 196. 212. 218. 243];
autem (framhållande de förbundnas olikhet –
oftast förbindande satser – t. ex. primum –
tumautem, C. de Legg. I. 5. 15); vero (=
och framför allt, och till och med, och till slut –
införande det vigtigaste och sista af flera
moment – t. ex. de Or. I. § 237. 256; abineunteaetateincensusfuistudioutriusquevestrum, Crassi veroetiamamore,
l. c. I. 97).
2. både – och = et – et;
(poet. que – que; que – et); öfver hufvud
begagnar latinet mera än svenskan den dubbla
förbindelsen.
3. tillsammans med negation
(och icke, och ingen o. s. v.):
6. i början af period motsvaras ett
svenskt och (med ett personligt l. demonstr.
pronomen) ofta af ett latinskt pronomen
relativum, t. ex. quodquumaudivisset – och
då han hört detta –; quodsi (och om).