Ban, vanl. Bana: 1. (= banad väg l. plats för rörelse i eg. och oeg. uttryck): spatium (supremo s-o vid ändan af b.; in s-o decurrere; decurrere spatium tillryggalägga b.; – om stjernornas banor: stellae eadem semper s-a conficiunt; äfven bildligt om lifvets bana; in medio ipso s-o corruunt et franguntur currus in circo, contentiones in vita; de s-o deflectere); curriculum = rännarebana, vädjobana, kappkörningsbana [athletae se exercent in c-o; c. vitae (lefnadsbana); majorum]; stadium (currere); via, iter (vitae ingredi beträda en lefnadsbana); campus = öfningsbana, bana för ngns verksamhet (c., in quo excurrit virtus); cursus, bana meton. = den rigtning ngn styr l. den färd ngn fullgjort i en viss rigtning (c-m tenere, commutare; stellarum, solis; totius vitae c-m videre – öfverskåda; c. honorum, decursus honorum embetsmannabana, tillryggalagd embetsmannabana; afbryta ngns b. cursum alicujus impedire, incidere; fortsätta sin b. cursum peragere, persequi); meatus, orbita (poet., siderum, lunae); en repslagares b. restionis spatium, officina; en ridbana, bana der hästar inridas: gyrus, campus. – jfr Bane; Jernbana, Isbana, Kägelbana.
Kommentera
|