Individuel: singularis (= som beträffar en; i-t omdöme enuntiatio singularis l. quae ad unum, ad singulos pertinet); certus (= bestämd, i mots. till infinitus = allmän, abstrakt – res certis in personis ac temporibus locata, C. de Or. I. § 139); proprius, suus, noster och pronomina possessiva öfver hufvud (= egen, enskild, för ngn egendomlig: propriae personae, p-a tempora, C. Or. § 45. 46; id quod est cujusque maxime suum = det hos hvarje menniska mest i-a, C. de Off. I. § 113); äfven kan ordet uttryckas med genitiver, (individens, individernes) singulorum, hominum o. d. (magna vis est in hominum ingeniis – mycket beror på de i-a anlagen, C. de Or. II. § 38).
Kommentera
|