Egen:
- 1. = som tillhör (det talande,
handlande, egande) subjektet (och icke en annan;
mots. alienus):
- a. egen öfversättes i denna
mening i allm. med pronomina possessiva
meus, tuus, suus, noster, vester, vanligen
ställda före substantivet, eller med ipsius,
ipsorum eller eftertryckligast med meus ipsius,
tuus ipsius, suus ipsius l. ipsorum, noster
ipsorum, vester ipsorum: vara på e. grund
in suo regno esse; uppoffra sin e.
beqvämlighet suam commoditatem spernere,
negligere; det var hans e., min e. skuld
ipsius, meā ipsius culpā factum est; hvars
och ens lycka är hans eget verk, hvar och en
är sin e. lyckas smed sui cuique mores
fingunt fortunam hominibus; vara sin e. herre
sui juris esse; (nulli parere, nulli
subjectum esse); taga af sitt eget de suo
sumere; för e. räkning (del) begär jag, han
intet mihi, ipsi nihil posco, poscit; för e.
del har jag allt skäl att vara nöjd ipse
nihil habeo, quod querar; eget beröm luktar
illa deforme est de se ipsum praedicare
[sällsynt och poetiskt är i denna betydelse
proprius (i mots. till alienus); aliena negotia
curo excussus propriis, Hor.].
- b. särsk.
märkes egen ss. bestämning till
slägtskapsbenämningar: sin e. bror frater germanus;
e. fader i motsats till stjuf- l. fosterfar pater
naturalis (verus) l., der vitricus står i
uttrycklig motsats, blott pater; han skonade ej
ens sin e. son, sin e. hustru ne filio quidem,
ne uxori quidem pepercit.
- 2. egen =
som ngn har för sig sjelf, ej gemensam med
andra, i allm. proprius; mots. communis:
- a. faktiskt (på yttre sätt) egen: proprius;
suus cujusque; privatus (ngns enskilde, mots.
communis, publicus); peculiaris (någres,
hvarje särskild); privus: gifva ngn, (hafva)
ngt till arf och eget proprium dare,
tradere alicui (habere) alqd (proprium est,
quod quis librā mercatur et aere, Hor.);
hvar och en får sitt eget af det, som af
naturen varit gemensamt suum cujusque fit
eorum, quae naturā fuerant communia
(C. de Off. I. § 21; ibdm § 20: communibus
uti pro communibus, privatis ut suis);
derom har jag skrifvit en e. bok haec
peculiari libro persecutus sum; hvar och en
hade sitt egna rum suum quisque et quasi
peculiare cubiculum habitabant; [jfr vos,
tribuni, velut peculiarem rempublicam –
edert egna, särskilda samhälle – plebem
fecistis, L.; timor incutitur aut ex ipsorum
periculis aut ex communibus. Interior
est ille proprius (egne, som hyses för egen
del, personlige), sed hic quoque communis
ad eandem est similitudinem
perducendus, C. de Or. II. § 209].
- b. på ett inre
sätt, för ngn egen = egendomlig, utmärkande:
proprius alicujus; suus (mots. communis,
universus): admodum tenenda sunt sua
cuique, non vitiosa, sed tamen propria –
ut contra universam naturam nihil
contendamus, eā tamen conservata propriam
naturam sequamur: – id enim maxime
quemque decet, quod est cujusque
maxime suum, C. de Off. I. § 110. 113; med
den honom egna älskvärdheten – summā, quae
ejus propria fuit, qua insignis fuit,
suavitate.
- 3. = egen i sitt slag, ovanlig,
utsökt, besynnerlig: mirus, novus; insignis,
(rarus), singularis, exquisitus; (mirus)
quidam; det var en e. historia (det var
eget) mira, nova narras; det fosterländska har
ett eget behag, utöfvar på oss en e.
dragningskraft mira quaedam est rerum
domesticarum dulcedo (jfr C. de Or. I. §
193: mira quaedam est in cognoscendo –
jure patrio – suavitas et delectatio –
juridikens studium har ett eget behag och
intresse; ibdm § 122: fuit mirificus quidam
in Crasso pudor); han har en e. förmåga att
berätta exquisita quaedam in eo est
sermonis, narrandi festivitas; en e. menniska
homo morosus, subdifficilis.
|
|
|
|
Kommentera