Andre:

  1. 1. sing.:
    1. a. den andre i rum, tid, ordning (i motsats till den förste, tredje o. s. v.): secundus; alter; den tjugondeandre alter et vicesimus.
    2. b. den andre af två likställda (i motsats till en, den ene – unus; alter): alter; mitt andra jag alter ego.
    3. c. den ene – den andre:
      1. α. af två som stå till hvarandra i ömsesidigt förhållande: alter alterum o. s. v.; den ene behöfver den andres hjelp alter alterius auxilio eget.
      2. β. der förhållandet ej är ömsesidigt: alius alium, alii o. s. v.; alius alii prodest den ene hjelper en, den andre en annan (A hjelper B, C hjelper D, under det alter alteri prodest är = A hjelper B, B hjelper A); – detsamma uttryckes ock med det som subjekt stående substantivets upprepande i en casus obliquus, t. ex.: homo homini prodest; truditur dies die; hic – ille, hic – hic (hic multum in Fabia valet, ille Velina; hac lupus, hac canis urget, Hor.; hinc movet Euphrates, movet hinc Germania bellum, Vg.).
  2. 2. plur.:
    1. a. utan artikel: alii.
    2. b. alteri (= de andre af två hopar); ceteri = alla andre, de öfrige.
  1. (Kommentera) Kommentera
 Ordboken drivs helt ideellt. Donera valfri summa med Payson!