Afvika:

  1. I. i eg. men.:
    1. a. afvika från ett ställe, från orten (synon. rymma): terra, regno (fr. orten, ur riket) excedere (jfr abiit, excessit, evasit, erupit, C.); fugere; fuga relinquere locum, urbem, regionem.
    2. b. från vägen, från rätta stråten: declinare, aberrare a via (C.); deflectere (de via, T.).
  2. II. oeg.:
    1. 1. afvika från något (det rättas väg l. bud, från sanningen o. s. v.):
      1. a. med personligt subjekt: decedere de officio, de fide; discedere a fide justitiaque (C. de Off. III. § 79); a sententia sua; a re (från ämnet); a recta conscientia unguem transversum non oportet discedere (C.); recedere a lege; a recta verborum significatione (Pacuvius non d-it, C.); declinare de via (det rättas väg, C. de Am. § 61); a religione, ab officio; deflectere (a veritate).
      2. b. om sakligt subjekt: abhorrere, discrepare ab humanitate, a veritate; deflectere (deflexit aliquantulum consuetudo de spatio curriculoque majorum, C.).
    2. 2. afvika från ngn, från hvarandra: discrepare ab alqo, inter se; abhorrere ab alicujus sententia; dissentire ab alqo, inter se.
  1. (Kommentera) Kommentera
 Ordboken drivs helt ideellt. Donera valfri summa med Payson!