Undra: mirari; admirari; (alqd mirum videtur alicui); jag u-r öfver att du kunnat läsa så mycket miror te tam multa legere potuisse; det är alls ej att u. öfver haudquaquam est mirandum; quid mirum? (C. de Off. III. § 59); jag u-de, hvad som händt mirabar, quid accidisset (ibdm); u. icke noli mirari; jag u-r, huru han kunnat komma ifrån rättegången admiror, quo pacto judicium illud fugerit (Hor.).

  1. (Kommentar) Utöver miror och admiror bör nämnas demiror, som oftare än de övriga verkar konstrueras med indirekta frågor (demiror cur, quid, quî, ubi). Observera dock att för Cavallin betyder "undra" närmast detsamma som "förundra sig över", och att detta också är den centrala betydelsen i alla de tre latinska verben. (Tyngdpunkten i Ciceros "mirabar quid accidisset" ligger på förvåningen över det ovanliga som hade hänt, snarare än på längtan att utröna orsaken, även om de två givetvis är nära förknippade med varandra.)

    I modern svenska används ju dock "undra" oftare i en bleknad betydelse, "att vilja veta" (utan något nämnvärt mått av förundran, bestörtning, förvåning etc.), vilket på latin motsvaras av "volo scire, scire velim; quaero, rogo".
  2. (Kommentera) Kommentera
 Ordboken drivs helt ideellt. Donera valfri summa med Payson!