Tand: dens (hominis, bestiae; serrae); framtänder primores, adversi dentes; ögontänder canini d.; kindtänder maxillares, genuini d.; ofvant., undert. superiores, inferiores d.; t-r komma fram gignuntur, nascuntur dentes (Pn. H. N. VII. 15 ff.; XI. 61); få t-r dentire; t-na falla af decidunt (id.); komma igen renascuntur; taga ut t-r dentes eruere, eximere; slå ut t-r på ngn dentes frangere, elidere; tala mellan t-na (inter dentes) mussare, mussitare; visa t-na dentes aperire, exserere; cornua obvertere alicui; (minari alicui, ferociter obsistere alicui); hafva t. för tunga tacere; loquacitati temperare, l-m continere; få en tår på t-n paululum se madefacere (bibere); få blod på t-n sanguinem gustare (C.); förtalets t. maledicus dens; (livor edax, Ov.).

  1. (Kommentera) Kommentera
 Ordboken drivs helt ideellt. Donera valfri summa med Payson!