Sinne:
- 1. yttre sinne: sensus; friska s-n
integri sensus; ega sina s-ns bruk integris
sensibus esse; s-na röna intryck af ngt
sensus moventur alqa re.
- 2. i andlig men.:
- a. = naturlig förmåga att fatta ngt,
fallenhet för ngt: (sensus); hafva s. för en sak
naturā ferri ad rem; sakna s. för ngt
naturā abhorrere a re, a studio rei.
- b. =
sinnesart, -rigtning: ingenium (in ipso ludo
probi ingenii lumen eluceat, C.;
modestum i., Pt.); animus (ett ädelt,
anspråkslöst, flygtigt s. honestus, modestus, levis
animus); mores (sedlig beskaffenhet).
- c. =
sinnelag, sinnesstämning: animus; mens;
voluntas; vänligt, afvogt s. benevolus,
alienus animus; verka en omkastning i s-na
omnium mentes convertere; det var en
allmän oro i s-na omnium mentes commotae
erant; förena de söndrade s-na alienatas
conciliare mentes.
- d. = håg, tanke:
animus; mens; vända sitt s. till ngt animum
convertere ad alqd; hafva i s-t att göra
ngt facere alqd in animo habere,
cogitare; det rann mig i s-t (hågen) venit mihi
in mentem alqd.
- e. lägga ngt på s-t =
moveri, dolere alqa re, curā affici alicujus
rei, ex re.
- f. efter ngns s. (= tycke): ad
voluntatem (sententiam) alicujus; vara
efter ngns s. probari, placere alicui; han
är ej en man efter mitt s. non is est, qui
mihi probari possit; non est talis,
qualem ego bonum virum et sentire soleo
et optare.
- g. vara ifrån sina s-n = från
vettet: commota mente esse; insanire.
|
|
|
|
Kommentera