Rå, adj.:
- 1. om yttre föremål:
- a. om luft
och väderlek: horridus, asper.
- b. =
osmält, omogen, ej kokt: crudus (c-a poma,
caro; c. later = rå sten); non coctus.
- c. = ej bearbetad l. bildad, formlös: rudis
(r. signum; r. indigestaque moles – rå,
formlös massa); inconditus, horridus.
- 2. i andlig mening (om personer och
produkter af andlig verksamhet):
- a. intellektuelt
obildad; okunnig; smaklös, formlös: (mots.
eruditus); rudis; imperitus; ignarus;
horridus; impolitus; den råa massan vulgus
imperitum; komma alldeles rå till en lärare
plane rudem (C. de Or. II. § 162)
doctori tradi; rå i matematiken geometriae
ignarus, in geometria hospes; rått (stillöst)
framställningssätt horridum dicendi genus;
råe verser versus inconditi (formlöse); den
råa (ej genom studier bildade) naturen rude
ingenium (Hor., T.).
- b. moraliskt
obildad; ohyfsad; grof: horridus (ut vita, sic
sermone h., C.), impolitus, incultus,
agrestis, ferus (ohyfsad); immanis, inhumanus;
asper, importunus, petulans, protervus
(oförsynt, framfusig); flagitiosus, obscenus
(oanständig); – råa seder mores inculti,
impoliti; den råa hopen vulgus impolitum;
rå egennytta importunum suae utilitatis
(lucri) studium; rå grymhet, blodtörst
inhumana crudelitas; rå njutningslystnad
inhumanae libidines; rå ton horridus
sermo; importunitas verborum l. sermonis;
rått skämt jocus illiberalis, petulans,
flagitiosus, obscenus (C. de Off. I. § 103);
råe verser versus lascivi, obsceni.
|
|
|