Att:
- 1. preposition vid infinitiven:
motsvaras i latinet
- a. af blott inf., då inf. är
subjekt l. predikat i satsen l. objekt vid vissa
ofullständiga verb (Seyff.-Ehrnb. § 289; äfven
vid habere i bet. kunna).
- b. af
gerundium, då infinitiven bestämmer vissa subst.
l. adj. l. är beroende af vissa prepositioner
(se närmare hos Ehrnb. §§ 336–39).
- c.
när infinitiven står ss. bestämning till ett subst.
så, att den utmärker det, hvari en egenskap
består l. visar sig, kan den endast
undantagsvis uttryckas med gerundium, utan
återgifves i regeln med en relativ l. kausal sats,
t. ex. hans dårskap att tro sig förstå saken
stultitia ejus qui crederet l. credentis se
intelligere; legionernas djerfhet att välja
kejsare audacia legionum, quae
imperatorem elegissent.
- d. der inf. med att
utmärker afsigt, bestämmelse l. möjlighet (jfr a),
återgifves den nästan aldrig i lat. med blott
inf., utan stundom med gerund. genit. och
causā l. gratiā, med gerund. ackus. och ad
l. med supinum ackus. (vid rörelseverb); eljes
med ut (ne) och konjunktiv l. relativsatser i
konj.: vi hafva fått ögon att se med oculi
nobis dati sunt, quibus cerneremus (ad
cernendum); jag finner intet att klandra
nihil reperio, quod reprehendam; här är
ngt att förtjena est, quod quis mereri l.
lucrari possit; en bekantskap att göra homo
notitiā dignus; han bad oss (att) komma a
nobis petivit, ut veniremus; han lockade
oss att glömma tiden nos induxit, ut, quae
hora esset, oblivisceremur; storm hindrade
oss att segla tempestas obstabat, ne
navigaremus; (dock ngn gång inf. efter a.).
- e. ss. uttryck för följd måste inf. med att
likaledes återgifvas med ut: han var nog
oförskämd att fordra tanta erat impudentia,
ut postularet; jfr c.
- 2. konjunktion,
hvilken bör i lat. öfversättas med:
- a. ackus.
med inf., Ehrnb. §§ 290 ff.
- b. quod, l. c.
§§ 271, 296.
- c. ut, ne, l. c. §§ 259–62.
- d. quominus, quin, l. c. §§ 265, 266.
|
|
|