Af, adv.:
- 1. i allm. i förening med ett
verb, t. ex. vika af, bryta af, nöta af,
öfversättes af med en preposition i verklig
sammansättning, t. ex. decedere, defringere,
deterere, således = afvika, afbryta, afnöta;
jfr äfven motsvarande enkla verb. I
svenskan förekommer i många fall den äkta
sammansättningen, så väl med denna som med
andra prepositioner, blott eller företrädesvis
i participen och den oäkta i verbets öfrige
former, t. ex. falla af (i egentl. men.), men
affallna blad o. d.
- 2. stundom företräder
af ensamt ett verb (particip), t. ex. vara af
= vara afbruten, afslagen; hatten af pileos
ponite.
- 3. gå (o. d.) af och an:
ambulare; ire et redire; accedere et recedere.
- 4. af och till, om aftagande och tilltagande,
förbättring och försämring (o. d.) skiftesvis:
vicissim accrescere et decrescere,
meliorem et deteriorem fieri; jfr Från och till.
Kommentera