Själ:
- 1. eg.: anima (själen – anden – ss.
det fysiska lifvets princip; C. Tusc. I. § 19.
21; – äfven själen ss. genom döden skild från
kroppen); animus (själen ss. andligt –
medvetet, tänkande, viljande – väsende i mots.
till kroppen, ibdm 18); mens (= anden,
förnuftet); de dödes s-r mortuorum animae;
manes; skilsmessan mellan s. och kropp
discessus corporis et animi (l. c. 18); den
kännande, tänkande (delen af) s-n ea pars
animi, qua sentimus, qua cogitamus; den
odödliga s-n animus immortalis, aeternus,
sempiternus (l. c. 38); s-ns odödlighet
animorum immortalitas l. aeternitas (l. c.
39); s-n fortlefver (efter döden) permanet
animus (l. c. 36); s-n dör icke med kroppen
non interit, occidit una cum corpore
animus (l. c. 18); en manlig, stark s. fortis,
invictus animus; full af s. plenus animi
(C. de Or. II. 73); en stor s. magnus
animus (– hoc animi, illud etiam ingenii –
snille – magni est – –; haec sunt opera
magni animi et excelsi et prudentia
consilioque fidentis, C. de Off. I. 81); en
liten, trång s. parvus, angustus a. (ibdm
68); med hela sin s. toto animo; blifva ett
hjerta och en s. ex pluribus unum fieri; i
djupet af sin s. penitus (sentire alqd),
intimis sensibus.
- 2. = person: caput;
homo; 5000 s-r V milia hominum; en
hederlig s. vir bonus.
- 3. vara själen i ett
företag: caput, principem esse alicujus
rei gerendae.
- 4. i sammansättningar har
detta ord dels formen själ- (själfull), dels
formen själa-, nemligen i metafysisk mening
l. då man tänker sig själen såsom ett för sig
bestående väsende, öfver hufvud i religiösa
uttryck (t. ex. själafiende inimicus
animorum), dels slutligen formen själs-,
nemligen i psykologisk mening l. der det är fråga
om själens tillstånd och rörelser.
|
|
|
|
Kommentera