Namn:
- 1. i allm.: nomen (så väl om
appellativa som om propria, om titel som om
individnamn o. s. v.); vocabulum (nomen
appellativum i motsats till proprium);
appellatio (= titel); cognomen (tillnamn,
binamn – Dei, hominis, jfr 2); n-t Marcus
nomen Marci; gifva ngn l. ngt n. nomen
dare, indere, imponere alicui, alqm
appellare [ex, ab (af) alqa re]; nominare ex
homine (gifva n. efter ngn); få n. (nomine
alqo) appellari, vocari; få n. af ngt
cognomen re (Theophrastus divinitate
loquendi), ex l. ab re invenire, trahere,
accipere; bära, hafva ett n. nomen habere
(gerere) aliquod; nomen est alicui (med
namnet i dat., gen., nomin., t. ex. urbi
nomen est Alesiae l. Alesia); C. Mucium
vocant, appellant (mitt n. är C. M.); taga
n. nomen sumere, assumere, capere; taga,
antaga konunganamn regis nomen,
appellationem, sumere, assumere (T. Ann. III.
56); nämna vid n. nominare; nominatim
appellare (tilltala l. omtala); en stad vid n.
Athen, en man vid n. Cicero urbs, cui
nomen est Athenis, homo, cui Ciceroni
nomen est; vir nomine Cicero; mulier
nomine Busa (L. XXII. 52. 1); känna ngn
blott till n-t nomine (tantum) hominem l.
rem nosse, notam, cognitam habere;
under n. af furste principis nomine (T. Ann.
I. 1), principis nomine assumpto,
imposito; sub nomine; nämna en sak vid (med)
hennes rätta n. suo nomine rem appellare
(C. de Off. I. § 128), signare; gifva ett
vackert n. åt en dålig sak turpi rei
honestum nomen imponere; rerum
turpitudinem honestis nominibus tegere (jfr l. c.
I. § 37); låna på ngns n. alicujus nomine,
fide mutuari.
- 2. särskildt = (romerskt)
personnamn: nomen = slägtnamn,
gentilnamn (med ändelserna -ius, -jus, -aeus –
Tullius, Pompejus, Annaeus); praenomen
= förnamn, individuelt namn (vanligen
skrifvet med förkortningar; dessa praenomina
utgjorde ett mycket ringa antal, se Lat. Lex.);
cognomen = tillnamn för individ l. slägt
(satt efter nomen); agnomen = personligt
binamn, t. ex. Cn. (praen.) Pompejus (n.)
Magnus (agn.); M. (p.) Tullius (n.) Cicero
(cogn.); L. (p.) Cornelius (n.) Sulla (c.)
Felix (a.). Härvid är dock att märka, att
blott frie romerske män buro tre namn
(derför är habere tria nomina = liberum esse,
Pt.). Friboren qvinna nämndes med sin fars
slägtnamn, stundom med hans cognomen
derjemte (t. ex. Caecilia Metella), under det
mannen vanligast nämndes med sitt
cognomen (familjenamnet) och i förtroligaste tilltal
med praenomen (gaudent praenomine
molles auriculae, Hor. Sat. II. 5. 32). Så t.
ex. nämner M. Tullius Cicero sin son Marce
fili l. mi Cicero, hans dotter heter Tullia,
liksom Caesars (C. Julii Caesaris) och hans
adoptivson Augusti döttrar Julia, men
Augusti syster Octavia. Tvenne döttrar i
samma familj åtskiljas med tillägg af major och
minor (Tullia m. et m., Antonia m. et
m.); följande döttrar nämnas Tertia, Quarta,
Quinta o. s. v. Vid hustrus namn tillägges
mannens i gen., t. ex. Cornelia Pauli,
Terentia Ciceronis, Marcia Catonis (busto
liceat scripsisse Catonis M., Luc.); med
mannens slägtnamn nämnes hustru blott i
det fall, att hon genom adoption upptagits i
mannens slägt, t. ex. Julia Augusta om
Livia Augusti hustru (T. Ann. I. 11). Under
kejsartiden iakttogs för öfrigt ej alltid den
gamla ordningen, särskildt i de regerande
familjerna; så t. ex. hette M. Vipsanii
Agrippas dotter (med Julia) Agrippina och
dennas dotter med Germanicus likaledes
Agrippina; Germanici far hade till praenomen (Su.
Cat. 1) den Liviska slägtens cognomen Nero
o. s. v. – Slafven hade ett, vanligen
utländskt, namn (Davus, Syrus o. d.); ss.
frigifven behöll han sitt slafnamn (jfr
Narcissus, Pallas, Callistus, Claudii bekante
liberti); endast officielt satte han sin patrons
namn före, t. ex. M. Tullius Tiro; i uttryck
för heta begagnas nomen äfven om flera
namn, t. ex. nomen utrique Vibius
Serenus (T. Ann. IV. 28); – ett gammalt,
berömdt n. nomen vetustum, nobile, clarum
(jfr 5).
- 3. i ngns n. = å ngns vägnar:
nomine alicujus, verbis alicujus (suo, suis,
regis i sitt eget, i konungens n.).
- 4. i
Guds n.: quod bonum felix faustumque
sit!; Deo juvante, diis juvantibus.
- 5.
namn med afseende på frejd, anseende, rykte:
- a. i allm.: nomen; existimatio (frejd);
fama; ett stort n. magnum nomen;
celebritas nominis; magna fama; celebritas et
nomen; ett berömdt n. clarum nomen;
magna opinio est de alqo (de Catulis bene
dicendi, C.); ett godt n. bonum nomen (=
ett godt affärsnamn); bona existimatio (godt
n. och rykte); n. och rykte existimatio et
fama (agitur e. et f. det gäller ngns n.); sätta
en fläck på sitt n. nomen dedecorare;
nomini, famae majorum dedecori esse (C.
de Off. I. 121); ärfva ngns n. nominis
alicujus heredem esse (ad alqm hereditas
nominis alicujus pertinet, C.); lemna efter
sig ett stort n. magnam sui famam
relinquere; hafva ett godt n. bene audire;
prospera fama l. existimatione esse; hafva ett
stort n. (magna) fama, nominis claritate
florere; nomen alicujus viget, floret; ett
oberömdt n. ignobile, obscurum nomen;
han har n. för att vara girig fama est, eum
lucri cupidum, avarum esse; propter
avaritiam male audit.
- b. pregnant = ett
stort, berömdt namn: magnum, clarum
nomen; celebritas et nomen; få ett n.
nobilitari; famā celebrari (mest om saker);
hafva ett n. clarum, nobilem esse; famā
florere.
|
|
|
|
Kommentera