Hund: canis, (canes, f.):
- 1. i eg. uttryck:
h-n skäller latrat; tjuter gemit, ululat;
bjebbar, gläfsar gannit, baubatur; visar tänder
ringitur; morrar fremit; biter mordet; arg
h. canis acer; god, vänlig placidus; trogen
h. canis fidelis (Phdr.); h-n viftar med
svansen adulatur; hetsa en h. på ngn canem
excitare, concitare in alqm; galen h.
rabiosa canes.
- 2. i ordspråk l. oeg. uttryck:
lefva som h. och katt tillsammans perpetuā
vitā inter se dissidere; quanta cani et
feli sortito obtigit, tanta inter eos
discordia est (jfr Hor. Epod. IV. 1); ”cane
pejus et fele inter se odisse”; månge h-r
äro harens död se under Hare; göra sig till
h. för ett bens skull lucro duci; quidvis
perpeti lucri causa l. ut lucrum faciat;
vernilibus blanditiis alqd parare ab alqo;
in triviis se demittere ob fixum assem
(Hor. Ep. I. XVI. 64); man skall ej skåda
h-n efter håren nunquam te fallant animi
sub vulpe latentes (Hor. A. P. 437);
nimium ne crede colori (Vg. Eclog. II. 17);
(introrsus turpis, speciosus pelle decora,
Hor. Ep. I. XVI. 45); din h. canis,
canicula! (Ter., Pt.), pessime!; det var en h.
till att kunna äta o gulam insulsam (C.)!;
(jfr Huggare); vara en h. mot ngn vexare
alqm; aspere accipere l. habere alqm; dö
som en h. male perire.
|
|
|
|
Kommentera