Vad, n.:
- 1. = vädjande: appellatio [dels
till ngn likstäld myndighet, t. ex. appellatio
collegae (L. III. 36) i. e. adversus
decemvirum decemvirum appellare, dels
särskildt under republikens tid a. tribunorum,
anhållan om auxilium tribunorum; sedan i
allmännare betydelse]; provocatio (vad till
en högsta myndighet, ss. p. populi till det
suveräna folket, L. l. c.).
- 2. = täflan med
utfäst pliktsumma: sponsio (audax s., Juv.
XI. 202 om vaden vid kappränningar); slå
vad sponsionem facere de alqa re, ni (=
att); enär Romarne plägade vid vad lemna
panter, brukas vanligen uttrycken pignus
dare in alqd, pignore certare de alqa re
(Vg. Ecl. III. 31), pignore contendere
(Cat. 44. 4), posito pignore quaerere [uter
vincat (Ov. A. A. I. 168), pignus ponere
de alqa re (Val. Max. IV. 3. 3); vilja slå
vad om huru mycket som helst, att – in
quodvis pignus vocare, ni (Gell. V. 4);
uppfordra ngn till ett vad sponsione provocare
alqm (Val. Max. II. 8. 2; jfr Crispinus
minimo me provocat, Hor. Sat. I. 4. 14);
gå in på ett vad restipulari (Val. Max. l.
c.); skola vi slå vad? jag håller en talent
mot en sestertie, att hon är sin mors dotter
ni ergo matris filia est, in meum numum,
in tuum talentum pignus da (Pt. Epid.
V. 2. 34).
|
|
|
|
Kommentera